Jag pratade med en vän på telefon för typ en månad sedan och fick förstås berätta hur det går med den nya bebisen. Och jag fick svara ärligt, att det går så sjukt bra. Att han är på gott humör, att han växer, att han sover.

– Känner du dig som en supermamma nu? frågade min vän.

Och jag fick svara. Ärligt igen.

– Verkligen inte. Det känns bara som en gåva, en oförtjänt och underbar gåva. Jag var nog mera supermamma förra gången när min bebis ropade varannan vaken sekund och varje vaken kvällstid. Och när vi dessutom var vakna på nätterna med en missnöjd liten varelse. Då var jag en supermamma.