Nio personer vakande till denna måndag i vår trea på 69 kvadrat. En knapp timme tidigare kom den första gästen. Sedan ännu några. Och så ännu några till. Till sist var vi 19 personer i vår lägenhet och tamburen svämmade över. Aldrig mår jag så bra som när tamburen svämmar över.

Det skulle i så fall vara när vardagsrummet svämmar över. Också det är fantastiskt på alla sätt.

I något skede blev folket hungrigt. Vi hade inte handlat för och planerat lunch för femton pers så det blev makaroner och maletkött med lite kalvfond och grädde. Ett säkert kort då sju av matgästerna var barn under sex år.

Och sedan började gästerna fly fältet och återvända till sina österbottniska och sverigesvenska vardagar. När de sista gästerna åkte vid fyra-tiden storgrät både jag och Ingrid och livet kändes tomt och hemskt. Sådär som det alltid gör för en del av oss när vi måste ta farväl av människor vi älskar.

Varför kan inte alla bara bo på samma ställe och alltid kunna vara tillsammans? Jag förstår inte. Det måste absolut vara en konsekvens av syndafallet.