Det kan ju hända att någon upplever hela den här bloggen som en enda lång besvärande positiv statusuppdatering. Gårdagens inlägg om sjukdagen som resulterade i fyra dussin kanelbullar och att den lilla svängde på sin lekamen kan onekligen kräva sin motvikt. Och den motvikten kommer här.
Jag har insett ett mycket osmickrande faktum om mig själv; att jag är världssämst på att vara hemma med en sjuk fyraåring och en bebis på fem veckor. Jag är 90% irriterad och i bästa fall 10% den ömma förälder Ingrid skulle förtjäna. I min egoism täcks jag dessutom sörja att ännu en av mina ändå ganska få vilo- och mysdagar med Arvid bara dog ifrån mig och att jag istället har fått invänta spyor hela dagen. Som förresten kom för en timme sedan. Stackars, älskade Ingrid. Minst varannan (oftast varje) minut gråter hon fram att hon har ont i magen. Och ingenting kan jag göra för att lindra hennes lidande. Jag känner mig hjälplös och värdelös. Och blir mot min vilja lite irriterad varje gång hon säger det. Typ fyrtio gånger i timmen alltså. Och jag är så trött att jag nästan går av.
Dessutom är Fredrik på ishockeymatch ikväll. Och jag har smutsigt hår.
Det var motvikten. Fräscht, va?
Om Arvid skulle vara en arg bebis skulle jag aldrig ha skrivit det här inlägget. Ni minns ju hur jag gör; jag bloggar bara om sådant som jag ändå kan hantera.
Nästan för lycklig 
Heja Amanda! Här får du en virtuell kram för att orka lite till: .
Hemma hos oss har barnen tjutit och ylat för att de är ledsna över att jag skall åka ifrån dem på resa i morgon, och till min förfäran har jag också reagerat med irritation trots att jag MINNS hur traumatiskt det var att skiljas från mina föräldrar när jag var barn. Jag försökte dölja det men jag tror inte jag lyckades riktigt. Man reagerar sällan som man vill.
Tack, Malin! Skönt att höra att någon annan också ibland blir irriterad när man borde vara förstående och balanserad. Det är svårt ibland.
Oj! Kommer ihåg hur det var när lillgrabben var ungefär precis fem veckor och både Linus och Juni drabbades av en två veckor lång förfärlig virusinfektion. Men Juni hade så förskräckligt obarmhärtigt ont att det inte gick att vara irriterad. Men oj vad jag tyckte synd om mig själv. Och jag blir riktigt svag när jag tänker på hur tungt det var.
Jag minns hur synd jag tyckte om dig. Sjuka barn är inte roliga. Lite feber kan ju vara mysigt, men det är ju sällan man kommer undan så lätt. Har du några överlevnadstips? Inte för att vi tänkt ha det såhär i två veckor, men i alla fall.