Min vision för denna onsdag: jag och min son har den lugnaste, skönaste hemmadagen i mannaminne. Jag äter glass till både frukost och lunch. Vi tittar på ett par avsnitt av någon trevlig tv-serie. Jag blir klar med den svåra boken och får börja med en ny. Vi tar en lång och skön promenad efter lunch. Sedan sover han på balkongen och jag somnar till en stund i sängen efter att jag läst bloggar på min ipad. Jag vaknar när Fredrik och Ingrid kommer hem och sedan åker vi på kalas till den charmigaste 7-åring som finns.

Min verklighet denna onsdag: Ingrid klagar på magont hela kvällen igår och vaknar till flera gånger på natten och klagar på samma sak. Också på morgonen har hon ont. Ingenting annat – inget spy eller så – men ont. Men eftersom vi kan så får hon stanna hemma idag och samla krafter.

De där krafterna är samlade redan före nio på morgonen. Då mår hon utmärkt, som en prins. Äter flera portioner corn flakes (trots den stora gröttallriken någon timme tidigare), hittar på sånger och ramsor som hon använder i lek med sin lillebror. Studsar, skuttar och springer när hon tar sig fram i lägenheten istället för att hasa sig fram som en sjukling bör.

Det blev alltså onsdagen som inte blev som jag trodde gånger två. Först trodde jag på den mysigaste hemmadagen någonsin och sedan på den segaste sjukdagen någonsin (Ingrid har enorma röstresurser och hon använder dem frimodigt när hon klagar på bristande hälsa – bara en sådan sak). Istället blev det någonting däremellan. Ganska bra har vi det just nu. Ingrid pysslar för sig själv. Arvid tar dagens första vila. Jag har en kanelbulledeg på jäsning och känner att vi gör det bästa av onsdagen som inte blev som jag trodde.