Idun frågade: Lever du grönt?
Jag tillhör ju en generation som per automatik gör mig något sånär miljömedveten, medveten om att jorden är ändlig. Liksom hennes resurser. Som har besökt Håll skärgården ren med lågstadieklassen. Som sett Tippen som sommarlovsprogram (vem minns det?). Som alltid haft fler än en roskis hemma.
Men lever jag grönt? Inte så grönt att jag skulle våga påstå det. Det beror förstås på vad man menar med att leva grönt, men jag är ganska mån om att inte påstå mig leva enligt principer och ideal som jag egentligen inte alls lever enligt. Eller lever slarvigt enligt. Jag jämför mig gärna med de bästa och kommer nog definitivt till korta. Vi har engångsblöjor, bara en sådan sak.
För några år sedan blev jag mera medveten om den överdrivna konsumtionens konsekvenser för vår värld och jag har försökt skärpa mig sedan dess. Tog några steg framåt på den gröna stigen. Förhoppningsvis blir jag bättre. Mera villig att offra min egen bekvämlighet för miljöns bästa.
Bara din fråga, Idun, skapar faktiskt lite mera längtan efter lite mera grönhet. Tänk om jag skulle kunna svara ett rungande ja på din fråga om några år till.
Nästan för lycklig 
Jag blev helt förvirrad först: hade Idun, min femåring, verkligen ställt en sådan briljant fråga? Jag inser nu fåfängan i min bråkdelstanke. Det visar å andra sidan hur mycket jag högaktar min dotter, så där undermedvetet.
Ha! Jag tänkte exakt samma sak först när jag såg att en Idun ställt fråga. Har Malins yngre dotter verkligen ställt frågor? Jag känner ingen annan Idun, hon är den enda jag kan referera till när jag hör namnet. Känner du till flera?
Ja men då så, vad bra att vi tänkte lika i den här frågan, så där spontant! Jag känner ingen annan Idun, eller jo, jag känner till en, en bekant som jag kände för många år sedan fick en flicka några år efter oss och den flickan heter också Idun, men eftersom hon alltså är ÄNNU yngre än vår tvivlar jag på att det var just hon som ställde frågan.