Jag är en obotlig optimist. Jag tror alltid att allt ordnar sig och om du mot förmodan träffar mig en gång när jag tror annorlunda så beror det på att jag är trött eller ledsen. Det är aldrig min grundinställning. I min värld är alla glas halvfulla. Förutom de som innehåller något obehagligt man måste tvinga i sig – de är förstås alltid halvtomma.

Sedan årsskiftet har ett av dessa glas i mitt liv varit att Ingrids dagis inte funnits i vår egen stadsdel utan i en som ligger många kilometer bort. Sedan årsskiftet har vi inte kunnat njuta av att ha dagis på gångavstånd. Vi har använt mera bil än vi vill och mycket mera tid och planering än vi vill för att fixa vår vardag. Sedan årsskiftet. Och nu börjar vi se slutet. De är tre veckor kvar tills dagis flyttar tillbaka till sina egna utrymmen i vår egen stadsdel. Och nu först, när slutet hägrar, börjar vi vara irriterade över allt det där med bil, tid och planering.

Ända tills nu har vi i vår nästan irriterande förmåga att se det goda i det som är kunnat njuta av lugnet i bilen före eller efter en arbetsdag. Av att Fredrik och jag ganska ofta hämtat och/eller fört tillsammans och fått njuta av femton minuter i bil bara vi två. Vi har faktiskt lyckas lura oss själva och sett det onda som något gott.

Men när slutet på eran nu är nära och vi har råd att vara irriterade över att skrapa rutor och hoppa in i en isande kall bil istället för att ta vagn och promenad så smyger sig irritationen på. Och igår när jag skrapade rutor tänkte jag på det faktum att det är bara tio dagisdagar kvar tills vi äntligen återfår den vardag som vi egentligen planerat och betalat för.

Och obeskrivligt skön kändes den insikten då fingrarna var stelfrusna. Glaset var och blev om möjligt ännu halvfullare än vanligt.