Minns ni den här diskussionen som vi förde i mitten av maj? Jag och Fredrik funderade fram och tillbaka och hittade argument både för ovisshet och visshet. Och några dagar senare kom den där dagen då vi måste bestämma oss. Och vi valde visshet. Så faktum är att vi med ganska stor sannolikhet (eller kanske till och med väldigt stor) vet om det är en flicka eller pojke som snart flyttar hem till oss.

Men ingen annan vet. Inte ens min mamma. Så ni får också vänta lite.

Eller, det är inte riktigt sant. Det där om att ingen annan vet. Faktum är att Fredrik försa sig en junidag i en bil och att passageraren i baksätet fick ta del av vår hemlighet. Men den har förvaltats väl. Idag var jag på promenad med ovan nämnda passagerare och det kändes ganska mysigt att för en gångs skull kunna prata om namn på bebisen utan att låtsas som om både flick- och pojknamn är lika intressanta.

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag bloggar så dåligt. För att jag lägger upp så få bilder. För att jag bloggar med nästan pinsamt ojämn frekvens. Egentligen är jag oftast en allt-eller-inget-människa, men den här stackars bloggen har nog alltid fått lida av att vara ganska lite men ändå envist existera.

Och som sagt; ibland blir jag irriterad på mig själv på grund av det. Men då påminner jag bara mig själv om varför jag bloggar och då dör irritationen direkt. Jag bloggar ju för att skriva och för att minnas.

Jag bläddrade just tillbaka och insåg att vi idag firar exakt två år i den här lägenheten och jag påmindes med glädje om den mest smidiga flytt vi fått vara med om. Och så bläddrade jag lite vidare och fick minnas att jag för ett år sedan tyckte att Emil Eltons pappa var fantastisk.

Fyra par i vår vänskaps- och bekantskapskrets har beräknat förlossningsdatum lördagen den 13 oktober. Inklusive vi. Det är en vecka och en dag dit. När jag vaknade idag kändes det långt borta. Men nu under dagen har det första av dessa fyra barn kommit till världen och då känns det plötsligt betydligt närmare.

Kanske jag borde packa den där bb-väskan (som jag alltså inte packade förra helgen) nu.

Jag fick just ett textmeddelande av ett par av våra tonåringar som grattade Ingrid på namnsdagen. Varken jag eller Fredrik visste att det var en sådan dag idag. Och inte heller namnsdagsbarnets moster eller gudmor (som vi hängt med idag) verkade känna till det. Så fina är våra tonåringar.

En dag som denna gjorde jag saker om dessa:

– var på 4-årskontroll hos läkaren (Ingrids, inte min egen)

– glömde min graviditetsjacka i väntrummet på hälsostationen och var nästan helt säker på att någon hade hunnit stjäla den före jag kunde hämta den 45 minuter senare (vilket säger något om mina ömma känslor för jackan)

– åkte fyrans spårvagn för första gången i mitt liv (det påminde ganska långt om mina erfarenheter från andra spårvagnar förutom att kortläsarna var trasiga och vi fick åka gratis)

– lunchade med fantastiska Kaj  i tre och en halv timme (det var nog dagens bästa)

– beslöt efter familjeråd att Ingrid från och med imorgon är hemma också på fredagar (känns som ett bra steg i vår strävan att göra det här året till ett familjens år)

– fick tre eller fyra sniglar till till vårt hem (jag tror att alla vi har nu är döda – fräscht)

– bakade örfilar (kanelbullens dag till ära)

Vi har en ny snigel. Också den här heter Snigge. Också den här är farligt rörlig och benägen att fly. Den stora skillnaden är att den unga ägaren har lärt sig av det senaste missödet och stängt in Snigge 2.0 i Villa Villekulla medan hon är på dagis. Vi får se hur långt detta snigelliv blir. Återkommer senare med vidare rapport.

Det här fotot är taget för exakt ett år sedan. På dagen. Söndagen den 2 oktober 2011. I London utanför den kyrka som jag besökt så många gånger, vars källare jag sovit i så många nätter.

Jag vet inte vad du ser på bilden. Jag ser min fina klänning som jag saknar. Jag ser ett hår som beter sig förvånansvärt bra med tanke på den orimligt höga luftfuktighet som alltid hänger över London. Jag ser att det är varmt, jag har inga strumpor i ballerinaskorna.

Men jag ser också en glädje och förväntan i mina ögon som finns där strax efter förmiddagsgudstjänsten när bilden är tagen. En glädje och förväntan som kommer att vara borta några timmar senare när det visat sig att jag ännu en gång, ännu en månad inte är gravid.

Jag kommer att gråta mycket ännu den här dagen. Jag kommer att fråga mig själv och Gud varför jag inte bara kan få börja vänta det barn som jag längtar efter så mycket. Utan att få något svar. Jag kommer att lova mig själv att inte hoppas lika mycket någonsin igen. Och jag kommer en och två och tre månader senare att bryta det löftet.

Vi behövde inte vänta länge tills vi fick en ny chans till ett nytt liv efter vårt sommarmissfall. Ett drygt halvår är inte länge. Men söndagen den 2 oktober 2011 vet jag inte hur länge vi ska vänta. Ska vi vänta ett halvt år? Ett år? Tre år? Åtta år? Om någon hade kunnat säga den där dagen att det handlar om så här många månader till hade jag nog inte gråtit så mycket. Men ingen kunde säga det, ingen lovade att det snart skulle bli dags. Därför var mörkret så svart och smärtan så stor. Därför kommer jag aldrig att säga skärp dig, det finns faktiskt de som får vänta flera år åt den kvinna som gråter av besvikelse när det inte lyckas första gången. För jag tror att den där paniken ibland kan finnas där redan då. Tänk om det tar flera år. Tänk om det aldrig blir vår tur.

På torsdag åker årets gäng till London. Vi åker inte med den här gången. Tyvärr. Det blir paus av den bästa av orsaker; att den bebis jag längtar så intensivt efter på bilden men inte ännu får bära nu plötsligt kan födas i princip när som helst. Om någon hade sagt det åt mig redan den där dagen, söndagen den 2 oktober 2011, hade glädjen och förväntan i mina ögon inte försvunnit någonstans.

Stort tack för alla de fantastiskt uppmuntrande förlossningsberättelser ni bidragit med. Min samling gläder sig! Det är precis sådant här jag vill läsa och höra nu.

Hela tiden medveten om att den förlossning som väntar på mig bakom något hörn förstås kan se helt annorlunda ut.

Men jag väljer att lyssna till det goda och således förbereda mig mentalt för en lyckad förlossningsupplevelse. För det hjälper mig väldigt mycket och skrämmer mig väldigt lite. Visst kunde jag också vältra mig i skräckhistorier, men det skulle bara göra mig vansinnigt rädd inför det som väntar. Och det skulle ju ändå inte hjälpa. Hur hemsk förlossningen än blir har jag svårt att se mig själv tänka mellan eller genom värkarna att det var bra och nyttigt att jag skrämde upp mig själv innan eftersom det blev så hemskt.

Enligt samma filosofi läser jag helst inte berättelser om dödfödda barn just nu. Eller om hur barn i magen slutar röra sig plötsligt i vecka 39. Ingen berättelse skulle ändå underlätta det lidande som blir mitt om något så fruktansvärt skulle hända. Ibland finns det faktiskt inget sätt alls att förbereda sig för det värsta. Så då kan man ju hellre förbereda sig för det bästa.

Man kan samla på frimärken, korkar, godispapper och suddgummin. Just nu samlar jag på lyckliga förlossningsberättelser. Igår fick jag höra en av de bästa hittills.
– Jag kände av första värken halv fyra. Halv sex kom jag till bb och klockan sex var bebisen här.
Visst erkände föderskan att det var trist att mannen inte hann vara med eftersom han skjutsade storasyster som bäst, men vi kunde ändå gemensamt konstatera att en halvtimme utan man på bb är bättre än tjugofem timmar med.

Om du också har en berättelse om en eller flera snabba och smärtfria och angenäma förlossningar får du gärna bidra till min samling. Om du däremot kämpade i flera dygn, var nära att förblöda och blev medvetslös av smärta kan du behålla det för dig själv just nu. Allt har sin tid.