Arvid firade sin tvåveckorsdag med att för första gången någonsin äta ur flaska. Och det gjorde han med bravur. En stund senare kom en av hans mest jämngamla kompisar på besök med sina fantastiska föräldrar. Trots en åldersskillnad på bara två veckor kändes kompisen hur stor och världsvan som helst i jämförelse med vår lilla son som lite oartigt sov sig genom hela besöket.

Tvåveckorsdagen till ära har han också somnat tidigare till natten än någonsin förr. Jag är onekligen lite orolig. Idag började morgonen nämligen kvart före sju. Om den här natten blir lika lång (eller kort) lär vi vakna redan före sex imorgon. Och med tanke på att vi ju vrider tillbaka klockan på söndag så hoppas jag att det här är ett undantag. Jag sover så väldigt gärna längre än till klockan fem.

Idag fyller Arvid två veckor. Han firar samtidigt två veckor som frisk bebis och jag firar därmed mina första två veckor i sträck som mamma till en frisk bebis. Under sitt första levnadsår var stackars Ingrid aldrig frisk så länge. Ögon- och öroninflammationer, maginfluensor och grova förkylningar avlöste varandra och däremellan föll hennes hud sönder. De svåra allergierna innebar ett nedsatt immunförsvar och lilla Ingrid drog till sig allt som gick att dra till sig. Sjuka bebisar innebär oroliga och hjälplösa föräldrar. Jag har inte saknat det. Inte alls.

Redan samma dag som vi kom hem från bb påbörjade jag projektet plocka bort graviditetskläderna. Inte för att min kropp var vanlig redan då (eller ens nu), men den hade och har ändå helt andra utmaningar än de som graviditetskläder kan lösa. Så jag har tvättat och vikt och packat ner i ikeapåsar. Och funderat på om och i så fall när jag kommer att använda dem igen.

I samma veva påbörjade jag projektet plocka fram mina vanliga kläder. Min glädje visste knappt några gränser när jag efter flera månaders paus fick återse mina klänningar. Med vördnad hängde jag upp dem i klädskrubben och såg fram emot att riktigt snart få ha dem igen. Tills jag ganska snabbt insåg att jag ju inte alls får ha dem snart igen. För föreställningen är på inget sätt över, nu är jag istället inne i akt 2 av klädbekymmer. Jag har nästan bara klänningar. Det är vad jag har, vad jag lever och andas i. Och klänning är antagligen världens sämsta amningsplagg. Så pausen blir lång.

Om ingen av er vet hur man på ett smidigt och smärtfritt och gärna gracilt sätt kombinerar amning och klänning. Tips mottages. Med desperation och tacksamhet. För att leva i leggings och den där enda amningstoppen som jag hittade bland graviditetspaltorna är redan tråkigt. Och vi skriver inte ens två veckor ännu.

Hjälp! Jag har ju röstat i kommunalval tidigare, men då har jag varit skriven i kommuner där jag känt kandidater personligen och haft förtroende för dem. Nu bor jag plötsligt i en jättekommun med hundratals främmande kandidater och det känns svårare än någonsin att välja vem jag ska rösta på.

Jag har besvarat frågorna i Yles valkompass för att få lite hjälp. Men den kandidat som matchar mig mest delar mina svar till bara 75 %, vilket jag tycker känns lite, inte minst med tanke på att det finns 875 kandidater. Och med tanke på att den kandidat som är mig mest främmande ändå matchar till 35 %. Så valkompassen gav mig inte den omedelbara ledning jag suktade efter.

Och vi som hade tänkt rösta idag.

Hur tänker du när du röstar i kommunalval?

Jag hade tänkt börja ett liv med sundare matvanor idag. I all evighet kan jag ju inte leva på glass och sötsaker och skylla på graviditet och förlossning. Men den här morgonen började absurt tidigt med våra mått mätt (7.30) och jag kände att min enda chans var att äta två chokladpuddingar till frukost.

Jag skärper mig imorgon. Kanske.

När vi ber Ingrid göra något får vi numera nästan alltid ett nekande svar. Ofta säger hon bara Nej tack! om man ber henne tömma bestickkorgen eller städa rummet, men ibland är svaret att hon tyvärr inte kan för hon måste skriva några dikter.

Sedan hon blev storasyster hittar hon på musik till sina texter och skapar sånger. En sång vi hör varje gång Arvid piper till går såhär:
Lilla, lilla Arvid
Inte inte gråta.
Stjärnorna på himlen
Hjälper dig så mycket (alternativt slut: hjälper dig i livet)

Varifrån hon fått tilltron till stjärnorna vet jag inte, men jag gillar hennes poetiska ådra.

Samtidigt som jag känner att hon gärna får bli mera tjänstvillig någon gång. Inte kan man bara sjunga och spela.

Arvid somnade 22.45 igår. Vaknade 4.15 för nattmål, somnade om 4.45. Vaknade 9.15 och var världens piggaste och gladaste. Det var vi andra också. Två kalasnätter i rad och jag känner mig utvilad, bortskämd och tacksam.

Jag är en periodare. När jag gör något så gör jag det och sedan slutar jag och börjar med något annat. Under mitt första studieår år jag mannagrynsgröt hemma varje kväll. Billigt, enkelt, snabbt, alltså seger på seger för en studerande och ett klart exempel på när mitt periodande är sunt. Nu just är jag inne i en period då jag ersätter alla mål mat jag bara kan (alltså alla jag intar utan att Ingrid är med) med glass. Det är ett klart exempel på när mitt periodande är mindre sunt.

Under mitt år på mediautbildningen i Vasa motionscyklade jag femton kilometer varje morgon före jag gick till skolan. Igen – sunt. Men sedan kom en period på några år när jag trampade högst en gång på några månader. Cykeln bara stod där och tog dyrbar plats i våra olika vardagsrum (vi har flyttat många gånger) och Fredrik blev av förståeliga skäl ganska irriterad på cykeln. Han tyckte (med rätta) att den användes egentligen bara när den skulle bäras ner och upp för nya trappor till nya lägenheter. Och det resulterade i att vi slängde cykeln i samband med flytten till vårt nuvarande hem för två år sedan.

Därför fick jag verkligt ödmjukt be om lov att köpa en ny motionscykel när jag kring jul förra året började sakna en sådan. Och eftersom Fredrik är världens bästa lät han mig köpa en. Mot att jag lovade att den inte bara skulle stå och samla damm och se ful ut.

Och som jag har tyckt om den där cykeln under graviditeten som var. Jag ville inte springa då, men jag motionscyklade flitigt ungefär fem gånger i veckan ända till det bittra slutet (hoppade faktiskt av motionscykeln en knapp timme innan fostervattnet gick). Och min kärlek till motionscykeln har vuxit ytterligare sedan jag fick min bebis. För faktum är att han är ganska beroende av mig än så länge. Jag vill inte åka hemifrån och gå på gym. Jag vill inte heller befinna mig på en springrunda och plötsligt få ett telefonsamtal av en desperat Fredrik med en av hunger vrålande Arv (ja, man får kalla honom så) i bakgrunden.

Däremot vill jag gärna cykla en stund ibland medan han sover gott i sin säng. Då är jag här för honom om han vaknar och behöver mig. Men jag får för en stund leka att jag är en vanlig människa och inte bara en matmaskin. Tack för det, motionscykeln!

Arvid somnade klockan elva igår på kvällen. Klockan sex på morgonen vaknade han till, åt lite för att sedan somna om kvart över sex och sova till halv nio.

Jag inser nog att det var en undantagsnatt. Men jag tackar stort för den gåvan.

Stort tackar jag också för den goda vännen och hennes goda son som var våra frukostgäster idag. Det är som jag alltid sagt och tyckt och tänkt; livet och vardagen är till för att delas.