Åtta dagar av de senaste fjorton dagarna har jag inte gått ut. Alls. Ens och fört ut en roskis. Jag inbillar mig att det här är både bra och dåligt. Bra för att jag antagligen skulle vara ännu tröttare om jag gjorde någonting. Och för att pyjamasbyxor är det bästa plagget, dygnet runt alla dagar. Dåligt för att man ju i något skede måste bli åtminstone lite konstig av så sparsam kontakt med yttervärlden. Och för att jag inte vet när det skedet inträffar och att det därför kan vara svårt att undvika.

Imorgon funderar jag på att gå till posten. Idag har jag inte ens sett trappuppgången.