Jag tar nästan tillbaka det jag skrev igår, det om att jag känner mig nästan som mig själv igen. För det gör jag nog inte. Faktum är att jag för sexton dagar sedan tappade ännu mera hud, den redan från början ganska hudlösa jag har nu ingenting alls som skyddar mig. Det hjärta som sedan Ingrid föddes varit försvarslöst ligger nu helt blottat, om möjligt ännu mera sårbart än då det begav sig för fyra år sedan.

Jag var på många sätt så mycket starkare före jag blev mamma. Ung, stark och frisk. Klarade allt jag ville klara av,  hade full kontroll utan att ens desperat sträva efter det. Men nu är det alldeles borta. Det faktum att jag kan skadas och såras mest genom att någon petar på någon annan än jag själv har förändrat allt.

Samtidigt har jag aldrig känt mig starkare än jag gör nu. Något hände med mig när jag blev mamma, både gång ett och gång två. Något gott. Något fint.