För fyra år sedan vändes mitt liv upp och ner när jag blev mamma. Allt jag dittills hade känt som mitt liv blev annorlunda över en natt och för att uttrycka det milt var jag inte beredd. Jag älskade min dotter från första stund, men jag var långt ifrån övertygad om det här med att vara mamma.
För fyra dagar sedan var det dags igen. Och jag har idag fällt tårar av ren tacksamhet över att det känns så enkelt. Att det som kändes övermäktigt för fyra år sedan känns så naturligt, självklart och odramatiskt nu. Att jag älskar honom så enormt mycket och att jag lika mycket älskar att få höra ihop med honom.
För övrigt är jag enormt glad över alla era fina kommentarer. Tack för att ni delar vår stora glädje och vår babybubbla. För den här gången är det en bubbla och det får vara det. Jag vet att jag kommer att få äta varm lunch ifred någon gång igen. Jag vet att livet inte för all framtid kommer att handla om hur länge han sover och hur mycket han äter. Och därför kan jag se charmen i det som är och vila i det.
Jag mår riktigt bra. Men jag orkar inte tala i telefon. Så alla ni fina vänner långt borta; jag ringer snart.
Nästan för lycklig 
Sänder en varm och ljus hälsning från framtiden.
Det kommer andra tider. När barnen går dit de själva väljer att gå. Den här tiden, som du har just nu är faktiskt väldigt unik. Och kortvarig.
Doften, intensiteten,närvaron, meningsfullheten, bubblan. Så heligt och viktigt. Stäng av allt annat. Det kommert tillbaka, allt det som nu får vänta. Jag vet.
Väldigt fina bilder och stämningar. Lycka, önskar jag dej. Och vila.
Älskade fina Amanda. Jag gråter lite när jag läser dina ord. Det är så vackert och jag är så glad att du får känna precis så. När jag nu ligger här bredvid min (tyvärr hostande och kruppande) yngsta son minns jag exakt hur den där första tiden med honom kändes. Pur lycka, tacksamhet, förundran och massor av beskyddarinstinkt, svallande kärlek och rosa moln. Så många gånger lättare än första gången. Och det har bara fortsatt! Jag njuter minst 10 gånger mer nu, av både bajsdagarna (för de kommer och går, javisst) och solskensdagarna. Den där förstabarnschocken tog omkull mej helt medan andra barnet kom med lugn. Ett lugn inom mej. Även när det stormar runt omkring. Det önskar jag också dej och din familj.
Jag behöver inte påminna dej om att njuta, det gör du redan där i bubblan lillen fört med sig. Och jag lovar att stiga försiktigt in då jag kommer nästa vecka.