Det här fotot är taget för exakt ett år sedan. På dagen. Söndagen den 2 oktober 2011. I London utanför den kyrka som jag besökt så många gånger, vars källare jag sovit i så många nätter.
Jag vet inte vad du ser på bilden. Jag ser min fina klänning som jag saknar. Jag ser ett hår som beter sig förvånansvärt bra med tanke på den orimligt höga luftfuktighet som alltid hänger över London. Jag ser att det är varmt, jag har inga strumpor i ballerinaskorna.
Men jag ser också en glädje och förväntan i mina ögon som finns där strax efter förmiddagsgudstjänsten när bilden är tagen. En glädje och förväntan som kommer att vara borta några timmar senare när det visat sig att jag ännu en gång, ännu en månad inte är gravid.
Jag kommer att gråta mycket ännu den här dagen. Jag kommer att fråga mig själv och Gud varför jag inte bara kan få börja vänta det barn som jag längtar efter så mycket. Utan att få något svar. Jag kommer att lova mig själv att inte hoppas lika mycket någonsin igen. Och jag kommer en och två och tre månader senare att bryta det löftet.
Vi behövde inte vänta länge tills vi fick en ny chans till ett nytt liv efter vårt sommarmissfall. Ett drygt halvår är inte länge. Men söndagen den 2 oktober 2011 vet jag inte hur länge vi ska vänta. Ska vi vänta ett halvt år? Ett år? Tre år? Åtta år? Om någon hade kunnat säga den där dagen att det handlar om så här många månader till hade jag nog inte gråtit så mycket. Men ingen kunde säga det, ingen lovade att det snart skulle bli dags. Därför var mörkret så svart och smärtan så stor. Därför kommer jag aldrig att säga skärp dig, det finns faktiskt de som får vänta flera år åt den kvinna som gråter av besvikelse när det inte lyckas första gången. För jag tror att den där paniken ibland kan finnas där redan då. Tänk om det tar flera år. Tänk om det aldrig blir vår tur.
På torsdag åker årets gäng till London. Vi åker inte med den här gången. Tyvärr. Det blir paus av den bästa av orsaker; att den bebis jag längtar så intensivt efter på bilden men inte ännu får bära nu plötsligt kan födas i princip när som helst. Om någon hade sagt det åt mig redan den där dagen, söndagen den 2 oktober 2011, hade glädjen och förväntan i mina ögon inte försvunnit någonstans.
Nästan för lycklig 
Underbart!
Ja, det känns verkligen underbart just nu. Tack för din hälsning!
Oj Amanda va fint skrivet och va underbart att det just är dags!
All lycka o välsignelse!
Tack, Mi! Det är spännande och härliga tider nu. Och samtidigt är det så enormt svårt att förstå att det är på riktigt att det ibland inte känns alls.
Jag vet vad du talar om och även jag kan inte riktigt fatta att vi har två nu!
Nej, jag förstår hur du menar. Det är stort. Det är ju det största – människolivet. Aldrig vill jag bli likgiltig och ta det för givet.
Du är så vacker och skriver så vackert! Massa lycka till, snart har ni en ny liten familjemedlem hos er!
Tack för fina, fina ord som värmer!
Väldigt gripande och vackert skrivet, och jag är så glad för din/er skull eftersom jag alltför väl vet hur orosväntan känns! Men även min (mycket långa) väntan fick ett lyckligt slut!
Orosväntan är inte roligt, nej. Vad skönt att höra att det slutade lyckligt också för er! Ofta gör det ju det.
Tårarna stiger i mina ögonen när jag läser din text, för jag känner alltför väl igen den. Även för oss blev det ett lyckligt slut efter en lång kamp, ett oerhört lyckligt slut. Det är inte ofta i livet som man går runt dag efter dag och säger ”jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv”. Så känner jag nu när jag får äran att bära mitt barn vid mitt bröst. Det är obeskrivligt underbart och jag njuter av varje sekund med mitt lilla mirakel! Jag så glad för att även du ska få känna den lyckan, snart. Jag saknar dig Amanda!
Oj, vad glad jag blir när jag läser din hälsning (och också lite glad när jag ser att du fortfarande har samma e-postadress som i slutet av 90-talet). Tråkigt att höra att ni fick kämpa, men så skönt att höra att det slutade oerhört lyckligt. Tänk att du är mamma nu! Jag hoppas jag får träffa ditt lilla mirakel någon dag, även om vi just nu bor så långt ifrån varandra. Allt gott till er! Jag saknar dig också.