Vet ni vad? Om ungefär tre veckor och en dag ska en människa flytta hem till oss. För att stanna. Människan är liten men den kräver en del grejer som inte är direkt små.

Det här slog oss på allvar först för någon dag sedan och i dagarna två har vi röjt här hemma. Vi bor tre personer på våra 69 kvadrat och att få in en fjärde är inte helt okomplicerat. Varje papper vi slänger är en seger. Varje kringströvande sak som får ett hem är en fest.

Och vårt hem är för tillfället mindre lämpat än någonsin för att ta emot den här fjärde. Det mesta är upp och ner. Att varje kvadratcentimeter ska gås igenom har sitt pris.

Jag lekte vanlig människa idag på förmiddagen. Först stressade jag och Ingrid på morgonen för att hon skulle hinna med när dagis gick till mulleskogen. Med något som liknade annat mer än glädje hann vi ändå inte riktigt till halv tio (och det är sådana här dagar som jag tvivlar på att den här familjen någonsin ska klara av skolmorgnar fem dagar i veckan). Sedan åkte jag till Esbo för att göra en intervju och var hemma igen först vid lunch.

På eftermiddagen återgick jag tack och lov till att vara mitt nytt nya jag. Jag läste lite, såg tre avsnitt Friends och sov 45 minuter på soffan.

Jag fick tyvärr inte vänja mig vid Ingrids insomnand redan halv tio. Ikväll hann klockan bli kvart före elva före andningen var tung. Nå. Jag försöker vara positiv och tänker att det ju lär ska finnas något skönt med det välbekanta. Och att den här dagen minsann hade råd med ett lite snöpligt slut.

Titta vad jag har fått idag! Eller fått och fått. Jag har faktiskt betalat hårt men lustfyllt förvärvade pengar för dem. Hur denna hög med elva nya boktitlar går ihop med min önskan om en mindre överfull bokhylla vet jag dock inte.

Det här kan eventuellt bli tidernas bästa dag. Som bekant är det ju sällan de stora festdagarna som slår högst utan de vardagar då man fylls av tacksamhet över att just den här vardagen är just min.

Den här mammaledighetstillvaron före bebisen kommer är enormt lyxig. Jag njuter av varje dag och känner att bebisen gärna får vänta några veckor ännu, som den bör. För nu tankar jag. Nu samlar jag på mig energi och kraft. Ingrid är kvar på dagis och det betyder att jag varje dag har några timmar för mig själv. Så här mycket egen tid har jag inte haft sedan jag blev mamma och det gör så otroligt gott. Att varje dag få unna sig att känna efter och fatta beslut baserade på hur det känns är så skönt att jag inte vet vart jag ska titta.

Idag körde jag Ingrid till dagis vid tio-tiden efter att vi vaknat i egen takt, ätit frukost tillsammans i lugn och ro och spelat uno ett par gånger. Ingrid hann dessutom med ett stenmålningsprojekt före vi åkte. Och jag kände att det om något är livskvalitet; att hinna måla stenar före man åker hemifrån på förmiddagen.

Sedan en timme tillbaka är jag hemma. Jag har tittat på ett halvt dåligt tv-program medan jag åt lunch i soffan. Och nu ligger jag i sängen där jag har tänkt ligga största delen av den här dagen. Fredrik frågade mig i morse vad jag ska göra idag och svaret var enkelt; vila. Efter två riktigt intensiva dagar (högst normala för vanliga människor) känns det skönt med en vilodag. Skönt och nödvändigt. Medan jag myser här mellan täcken och kuddar och funderar på om jag ska läsa böcker eller bloggar under den kommande timmen finns det bara en fråga som tynger mitt sinne; hur bra får det vara?

Ingrid somnade redan halv tio ikväll. Under de sex veckor som gått sedan vi återvände från vårt sommarlov har hon bara en annan gång somnat före tio. Och jag kunde vänja mig vid sådana lyxtider. Kvällen blev ju plötsligt så lång.

Vi firade en inte bara nästan oförskämt fräsch 40-åring idag med tidig middag på restaurang. Den indiska maten var enormt god och sällskapet enormt festligt. Vi utgjorde nog ett sällskap som hade kunnat skrämma iväg känsliga gäster. I slutet av vårt besök klev det in två kvinnor genom dörren som såg lite osäkra ut och en i vårt sällskap uppmuntrade dem att frimodigt komma in eftersom maten var god och vi var på väg på bort.

Sedan kom sällskapet till oss på efterfest. Och nu är de på väg tillbaka till sin hemstad. Vi tackar för en finfin eftermiddag med nära och kära.

I något skede igår hann både jag och Fredrik med ett besök hos frisören. Vår nya frisör är ny i branschen, men väldigt omsorgsfull. Hon förser sina kunder inte bara med frisyrer utan också med smycken. Därtill får man efter avklarat besök välja en belöning ur hennes lila byrå (en slant, en diamant eller en Hello Kitty-bild). Och när man tackar för besöket niger den lilla frisören djupt och säger med stor och sann ödmjukhet:
– Vad glad jag blir om du tycker att det blev fint.

Jag är så galet förtjust i den här frisören och överväger att för första gången i mitt liv vara trogen en salong.

Den flitiga läsaren har nog inte kunnat undgå att märka att min blogg har fått ett nytt ärketema; trötthet. Det fascinerar mig att en människa kan vara så trött som jag är nu. Okej, det är sant att natten mellan lördag och söndag bjöd på bara fem och en halv timmes sömn. Men jag sov ju bort ett par timmar igår på dagen. Och i natt sov jag nio hela timmar. Jag borde rimligtvis ha något kvar att ge som människa. Men icke.

Och sådär enormt uttröttande har ju den här dagen inte heller varit. Lunch hos och med en kompis på förmiddagen och fotosession med familjen på eftermiddagen. Efter det ville jag bar ligga stilla och tycka synd om mig själv. Kanske det var droppen att jag hade två inbokade grejer idag. Kanske jag klarar bara en programpunkt per dag. Kanske det faktiskt har kommit till det nu. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Och det känns konstigt.