En orsak till att jag älskar att läsa är nog att jag inte klarar av starka berättelser i filmform. Om det blir för mycket (och det blir det lätt) måste jag få kontrollera bilderna själv och det får man som bekant inte när man ser film. Därför ser jag för det mesta harmlösa filmer som inte berör speciellt mycket. De viktiga och tuffa berättelserna läser jag mig till.

Igår skulle jag och min man se en harmlös film som inte skulle beröra speciellt mycket. Det gick dåligt. Filmen överraskade (jag skulle säga negativt och Fredrik skulle antagligen säga positivt) och jag skakade följaktligen som ett löv största delen av tiden. Resten av tiden lyckades jag krypa ut ur mitt eget skinn, se på spektaklet utifrån och bara förundras över det faktum att jag faktiskt verkar sakna hud.

Dessutom är jag rädd att en av karaktärerna i filmen lyckades förstöra ett av de ytterst få namn som både jag och Fredrik eventuellt efter en hel del kompromissande hade kunnat tänka oss att ge bebisen. På namnområdet har vi med andra ord inte gjort några framsteg alls.