I något skede igår hann både jag och Fredrik med ett besök hos frisören. Vår nya frisör är ny i branschen, men väldigt omsorgsfull. Hon förser sina kunder inte bara med frisyrer utan också med smycken. Därtill får man efter avklarat besök välja en belöning ur hennes lila byrå (en slant, en diamant eller en Hello Kitty-bild). Och när man tackar för besöket niger den lilla frisören djupt och säger med stor och sann ödmjukhet:
– Vad glad jag blir om du tycker att det blev fint.
Jag är så galet förtjust i den här frisören och överväger att för första gången i mitt liv vara trogen en salong.
Nästan för lycklig 
Jag var till frissan förra veckan, men får lust att besöka er frisör när jag läser det här. Jag gillar särskilt den där ödmjukheten och nigningen. Så vill jag också bli bemött när jag friserar mig!
Jag gillar också ödmjukheten i kombination med nigningen – absolut en vinnare som nog flera frisörer borde anamma. Överlag finns det något så fruktansvärt rörande och rart med djupt nigande barn.
Jag blir så glad och varm av att höra om er frisör. En alldeles underbar historia.
Åh. Det är så lätt att glömma hur varsamt man behöver hantera fyraåringar när man får vara med i leken. Egentligen vill man ju fnissa lite (och det gör man), men det finns ju samtidigt ett allvar i den där nigningen, så man kanske inte ska skratta jättemycket när ens barn övar sig på att vara stor. Tack för den påminnelsen.
Du har så rätt. Varsamt är det enda rätta. Visst är det frestande att småfnissa, men åtminstone vår dotter blir otroligt sårad om hon upplever att man skrattar åt henne. Det hjälper inte att vi förklarar att vi skrattar för att hon är så fin och gullig och härlig. Om hon märker och blir sårad så är det kört. Det händer något med hennes självkänsla, en del av den dör kanske. Efter några få ödesdigra misstag har vi lärt oss läxan. Småfnissa kan vi göra senare när hon inte är med. För vi VET ju att småfnisset beror bara på att hon är det finaste som finns.