Halsbränna: Nej.

Ryggbesvär: Aldrig hänt. Ännu.

Bäckenbesvär: Samma som ovan.

Muskel- och vadkramp: Nej.

Åderbråck: Inte det heller.

Hemorrojder: Också nej.

Nästäppa: Nej igen.

Urinvägsinfektion: Nå nej.

Känsligt tandkött: Nej, inte mera känsligt än vanligt i alla fall. Eller så att det stör.

Bättre hy och hår: Tyvärr också nej. Även om Peppe igår sa att jag är fin i håret. Men det är nog mera hon som är snäll än jag som är fin.

Illamående: Nej, jag mår som en prins.

Ömma bröst: Det börjar bli enformigt, men nej.

Viktökning: Ja! Äntligen. För två veckor sedan var det 7,5. Nu säkert ännu mera.

Trötthet: Jo, lite. Men sedan jag började tvinga i mig järn för ett par veckor sedan har det faktiskt skett en klar förbättring.

Upp och ner i humöret: Nog mera än vanligt. Att ha ett känsligt humör är en så otroligt oattraktiv egenskap.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Ja.Känns väldigt skumt. På ett mestadels negativt sätt.

Svullnader: Jag kan fortfarande ha mina ringar. Men jag kan också känna en viss tyngd i fötterna ibland.

Yrsel: Nej.

Förhöjd kroppstemperatur: Inte vad jag vet.

Blodbrist/järnbrist: Det senare konstaterades för ett par veckor sedan, men jag har förhoppningsvis lyckats åtgärda det problemet.

Sammandragningar: Inte varje dag. Men vissa dagar.

Sömnproblem: Ibland, men inte på grund av graviditeten utan på grund av Fredrik och Ingrid som ibland tenderar vara vakna och på gång nattetid. Bara jag får ha kuddar omkring mig och ett glas vatten på nattduksbordet så fungerar det utan bekymmer.

Nytt konstigt matbehov: Dricker fortfarande väldigt mycket vatten. Och tycker plötsligt att Saarioinens kerroskiisseli är en jättebra produkt. Märker överlag att jag köper saker som jag aldrig annars brukar köpa och att de kan kännas helrätt där och då. Men sedan ganska ointressanta när de väl ska ätas upp.

Jag mår så bra. Nästan oförskämt bra (om man nu kan må så). Det känns som om bebisen kommer att komma jättesent för jag känner mig inte riktigt höggravid ännu. Åtminstone inte så att jag lider av det. Och lite ska man väl lida på slutet? Sådär så att tanken på en förlossning är mera lockande än tanken på en vecka till i välsignat tillstånd? Den känslan känns väldigt avlägsen just nu.

Även om jag längtar väldigt mycket efter den lilla människan. Vem är du? Tänk att du snart ska bli en helt självklar del av vår familj. Du! Som vi inte alls känner ännu. Spännande, mäktiga, märkliga tanke.