I vissa stunder kan jag inte på något sätt förstå hur en människa vid sina sinnens fulla bruk kan välja att vara och bli förälder. Att vara förälder är att ta sin sårbarhet till helt nya nivåer. Jag kan nästan börja gråta bara vid tanken på all smärta jag ska gå igenom ännu på grund av den lilla människa som nu växer under mitt hjärta. Du… Du kommer att vara älskad, jo. Enormt älskad. Men det löser inte riktigt allt för du kommer också att vara människa och det är ingenting man är bara sådär.

Som människa blir man ibland avvisad och känner sig oönskad ännu oftare. Man misslyckas och gör både sig själv och andra besvikna. Man kan tro att man lärt sig flyga men sedan störtdyka. Man kräver för mycket av sig själv. Eller förväntar sig för lite. Man tror någon gång att man inte orkar mera och man får undra hur tungt och mörkt och orättvist det egentligen kan bli, det här som kallas livet.

Och när du, redan nu så älskade lilla människa, går igenom allt det där så kommer jag att stå bredvid och önska att jag själv fick ta det istället. Gånger tusen hellre än att du ska ta det en gång.

Ja, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på all den smärtan. Och ändå… Det som inte bara nästan får mig att gråta är tanken på att något skulle göra att jag kommer undan. Tanken på att förlora dig redan innan vi ska ta oss igenom allt det där är den absolut värsta tanken och smärtan av alla.