Vid tre-tiden fick vi nattligt besök av en liten varelse med mardröm. Samma varelse vaknade till vid halv åtta.
– Jag fryser, sa hon. Jag fryser som en hund som varit och simmat.
Och jag kände mig så ofattbart stolt över hennes poetiska ådra (tänk att uttrycka sig så bra när man ännu svävar mellan sömn och vaket tillstånd) att jag inte kunde somna om och steg upp istället.
Nästan för lycklig 
Vilken ordtalang hon har, Ingrid. Härligt!
Ja, det bådar gott. Mina förväntningar inför framtiden är höga. Skyhöga.
Oj Ingrid, oj voffsingen!
Båda är fina, jo.Och på något sätt ömkansvärda.