Fredrik är på vift. På arbetsrelaterad vift. Och jag fascineras av hur mycket jag saknar honom. I början av vår tid tillsammans trodde jag att saknaden i samband med nätter ifrån varandra skulle avta med tiden, men jag tycker det blir bara värre med åren. Ju längre tid vi varit varandras, ju mera ett har vi blivit och ju halvare är vi utan varandra.

Tack och lov har vi människor boende hos oss just den här veckan, det begränsar ändå både ensamheten och saknaden. Och vilka människor sedan!