Idag när jag satt mig i bilen efter att ha pussat och kramat Ingrid hejdå på dagis kom de. Tårarna och den akuta sorgen. Jag ville inte lämna henne där, jag ville inte till jobbet, jag ville bara vara med henne hela dagen. Och jag kände att det är så länge så länge så länge kvar tills jag blir mammaledig och vi kan göra som vi vill med dagis, känna efter och agera på känsla.

Bara ett par timmar senare har jag startat läsårets första kurs och jag känner akut sorg igen. Men den här gången för att jag snart kommer att lämna det jobb som jag älskar så mycket och tycker så mycket om. Jag kände att det är så nära så nära så nära tills jag blir mammaledig och inte längre får göra det jag allra helst gör på dagarna.

Ja. Jag blir mera och mera övertygad om att mina känslor nog går lite ovanligt mycket upp och ner. Men de landade ju trots allt på en bra plats. Mycket bra till och med. För visst är det härligt att snart få vara mammaledig. Och lika härligt är det att få njuta ordentligt av tiden fram till det.