– Jaha? Så du är gravid? Jag gissade nästan det, men jag vågade inte fråga.
Ungefär det har jag fått höra genom hela den här graviditeten. Senast idag. Och nu är jag i vecka 32. Och igår blev jag faktiskt kallad gracil för första gången någonsin i mitt liv. Och det är ju roligt, eftersom jag också då var ganska gravid.
Jag tar inte det minsta illa upp, inte alls. Men jag har tänkt ganska mycket på alla de gravida kvinnor som får höra ungefär samma sak men helt tvärtom. Att de är så stora om magen och att det nog säkert närmar sig nu (fast det kanske är fyra månader kvar). Och jag kan tänka mig att det inte är lika roligt den vägen. Rätta mig om jag har fel.
Sedan kan man ju förstås alltid diskutera fenomenet att alls kommentera en annan människas kropp, vare sig hon är gravid eller inte.
Men man får gärna kalla mig gracil också i fortsättningen.
Nästan för lycklig 
Jag tycker att det inte har varit så farligt fast alla har tyckt att min mage har varit så enormt stor under mina graviditeter. Kanske beror det på det att jag har också fått höra att jag har sett vacker och fin ut med min stora mage. Och på något sätt har jag tänkt att magen lever sitt eget liv under graviditeten. Det skulle ha varit en helt annan sak att få kommentarer om den stora magen efter förlossningen. Då skulle jag ha blivit ledsen!
Det är ju precis så att magen gör lite som den vill under en graviditet. Väldigt lite kan den gravida själv göra åt den saken. Vad fint att människor kommit ihåg att också säga att du varit vacker och fin. För det har du helt säkert varit!
Vilken trevlig komplimang! Och så sann. Jag fick höra att jag såg ut som en blodstinn mygga på slutrakan – jag lyckades ta det positivt den gången med mina 160 i strumplästen och 7 gravidkilon.
Blodstinn mygga? Och det tolkar du som positivt? Det tycker jag är beundransvärt. Av dig.
Kanske jag är/var svältfödd på komplimanger…..
Jag har haft enorma gravidmagar, på slutet har jag verkligen sett grotesk ut, vad folk har kommenterat då har jag inte brytt mig i. Däremot har jag tyckt att det har varit lite besvärligt när folk har frågat redan i vecka tio om jag är gravid, det har då synts helt tydligt och varit svårt att dölja. Jag har inte riktigt hunnit med själv innan andra har börjat kommentera, plus att vi inte alltid hunnit berätta åt de närmaste. Tyvärr kan man ju inte välja sin magstorlek, den ploppar ut så mycket eller lite den vill, visst är det vackert men hade jag fått välja hade jag nog valt en lite mindre modell.
Lycka till med den sista gravidtiden!
Jag fick snabbt en elefantmage. Kanske det värsta var när jag serverade i kyrkan och hade på mig en skjorta som framhävde magen kanske mer än den borde..då var det några som frågade hur länge jag hade kvar. Då var jag så i början så jag inte ens hade berättat om graviditeten officiellt…Och jag såg faktiskt megastor ut redan när jag var i typ tredje och fjärde månaden..