Många gånger har jag hört föräldrar beklaga sig över barn vars mest använda fras är jag kan själv. De där barnen som tror att de kan också allt det de inte kan och som ska sköta allt själv.
Säkert har Ingrid också sagt de orden någon gång eller åtminstone i handling uppvisat attityden, men faktum är att jag tror att det hon säger allra oftast just nu är jag kan inte. Fredrik hanterar det nästan alltid med saktmod och tålamod och välvilja. Jag däremot blir provocerad in på bara skinnet varje gång hon säger det. Speciellt när det gäller saker som vi alla tre vet att hon kan. Sådant som hon klarade av hur bra som helst för en halv dag sedan. Eller en halv timme sedan.
Jag både hoppas och tror att det handlar mera om lathet än om total avsaknad av självförtroende. Men jag tycker mig väldigt sällan, typ aldrig, träffa andra lata barn. Är det bara hon?
Nästan för lycklig 
Det förekommer nog, jo. Det är alltid då det är lite bråttom, tycker jag nästan. Vår soon-to-be-4-åring är speciellt bra på att glömma sina färdigheter.
Har du hört talas om de olika kärleksspråken? En vän till mig sade att också barn har olika kärleksspråk och kan behöva att mamma sätter på skorna just den här gången, som en kärleksförklaring. Så efter att ha fått den insikten sätter jag snällt på skorna och försöker att inte bli provocerad. Men visst, det kan ju vara lättja också.
Kanske din vän har gått samma föräldrakurs som jag? Låter lite så, för exakt det där om kärleksspråken och skoknytningen har jag hört förr. Bra poäng, säkert viktigt att komma ihåg. Det kan ju faktiskt ibland handla om att hon vill ha uppmärksamheten mera än hjälpen. Och den känns nog lättare att ge.
Antagligen samma, jo. Och har lite samma känsla; det är lättare att göra en tjänst om jag åtminstone tror att jag visar min kärlek på det sättet.
Det har väl med bekvämlighet att göra? Idun är likadan. Hon tar ofta på sig den hjälplösa rollen, vill helst vara bebis när de leker. Och i samspelet med oss vill hon helst sitta i famnen, vill bli buren, ompysslad… hon ville länge bli matad också. Det är ju skönt att bli servad. Men det är inte så kul att vara den som förväntas tillhandahålla servicen, speciellt när den egentligen inte behövs. Jag vet.
Jag är ju själv också bekväm, på gränsen till lat. Så det kanske bara är en nedärvd egenskap som hon faktiskt inte rår på. Det som provocerar mig allra mest är att hon ibland täcks säga att hon inte kan gå på wc själv. Något som hon ju har klarat av helt själv i långt över ett år. Då spricker jag nästan. Nå, jag får ju en möjlighet att växa i tålamod. Och det är ju nyttigt även om det inte är roligt.