Det verkar vara omöjligt för oss att vistas i Österbotten utan att börja fundera på var vi egentligen vill leva vårt liv. Och den frågan känns för stor, för stor för människor själva att avgöra. Och samtidigt känns den så väldigt odramatisk eftersom både jag och Fredrik är nästan oförskämt nöjda och lär trivas väldigt bra oavsett var vi sätter ner våra bopålar (roligt uttryck).
Om vi nu någon gång verkligen sätter ner dem och känner att är nedsatta på riktigt. Kanske vi fortsätter leva så här som vi gjort hittills; att vi tar några år i taget och vet att åtminstone så här länge är vi här och sedan får vi se. Det har räckt för oss hittills och jag vet inte varför det plötsligt skulle bli väldigt annorlunda.
Ibland känns det som om alla andra har landat. Och så är det ju förstås inte. Men ibland känns det så. Och i de stunderna vet jag inte om jag avundas mig själv eller alla de där andra mera.
Nästan för lycklig 
Vi har definitivt inte landat. Jag har konstant beslutsångest gällande var vi ska bo, ska vi stanna här? ska vi flytta norrut? eller kanske västerut? Jag var nästan säker på att vi skulle stanna i Helsingfors i långa tider framöver. Sen kom Agnes och jag började tänka i nya banor, prioritera sånt jag inte ens tänkt på förut då jag i princip bara hade mina egna behov att tänka på. Samtidigt så känns det som att kanske vi aldrig måste bestämma ett ställe där vi ska bo för all framtid- vi hinner flytta många gånger ännu om vi vill. Men vill vi det? Ibland känns det skönt att ta lite i taget och se var vi hamnar. Ibland känns det stressigt.
Låter väldigt bekant, allt det där. Det som stör mig mest just nu är att det är löjligt dyrt att bo i Helsingfors. Det känns inte rimligt att betala så mycket som man gör för så litet boende. Å andra sidan finns det ju så mycket som är bra. Verkligen. Men vi vägrar stressa. Vi funderar och försöker njuta av friheten i att få fundera.