Jag tror alltid att jag ska hinna, orka, vilja, idas, kunna blogga en massa från skriftskollägren. Och aldrig blir det så. De slukar mig. De tar min hela närvaro och de förtjänar det. Idag tvingades jag besöka verkligheten utanför en stund och den kändes bara främmande och konstig. Nu är jag tillbaka där jag vill och ska vara just nu. Och det känns helrätt och helunderbart.