Några av kommentarerna till det här inlägget på Linns blogg fick mig att fundera på en sak som jag funderat på också tidigare. Det handlar om när människor suckar och säger att de så gärna skulle köpa kläder som passar åt både flickor och pojkar men att klädbutikerna ju aldrig gör och har könsneutrala kläder. Ofta med tillägget att man inte längre kan lita ens på Polarn o Pyret.

Min fråga är; vad menar en sådan människa ens med könsneutrala kläder? Det blir väldigt svårt att hitta könsneutrala kläder om allt som är rött och lila alltid är för flickor och allt som är blått och svart alltid är för pojkar. Om varenda tröja med biltryck är typiskt pojkig och varenda litet blomtryck gör att bara flickor kan bära plagget. Vad ska klädbutikerna ens göra då? Enda alternativet är kanske helvita kläder utan tryck. Eller har vitt också blivit en färg som passar bara det ena könet?

Jag är, som man tydligt kan se när man ser de kläder min dotter har, inte en förälder som jagar könsneutrala kläder. Men jag har märkt i samtal med ivriga föräldrar som gör det (och naturligtvis inget fel med det) att de ofta har väldigt svårt att beskriva vad könsneutrala kläder egentligen är när vi kommer så långt. För de flesta av dem menar bestämt att en helröd långärmad bomullströja av deras pojkar blir ratad som ett flickplagg. Och i nästa mening kommer anklagelsen mot de fega klädbutikerna. Och någonstans där känner jag att klädbutikerna ju omöjligt kan vinna om tävlingens regler ser ut på det sättet.

 

Till och med fast man med allra största säkerhet har världens bästa jobb kan det vara fruktansvärt skönt med helg ibland.

 

Jag fick min torsdag och därmed också min andningspaus. Arbetsdagen var ovanligt kort och sedan följde en eftermiddag ren lyx. Lunch med en underbar vän. Eftermiddagshäng med en älskad syster. Och det har varit lätt att njuta även om ögonen fortfarande kliar. (Har förresten ändrat uppfattning om det där med att klia tillbaka. Jag tror det är bara bra att göra det. Så sjukt skönt och inte blir det direkt värre efteråt heller.)

Hannah skrev ett inlägg om hur annorlunda det är att vänta barn andra gången. Och jag håller med. Men tvärtom. Jag är nog mera förstagångsgravid nu än när Ingrid växte under mitt hjärta. Det är nu jag tar och tvingar på er magbilder (har kanske tre bilder från hela min förra graviditet och bara en med aktivt magfokus). Det är nu jag tvättar graviditetskläder i god tid. Det är nu jag googlar graviditetsfenomen och suger i mig kunskap och andras berättelser som en uttorkad svamp. Jag tror det är Hannah som gör som man brukar och att jag är den konstiga här. Eller finns det andra som varit mera till sig av sin andra graviditet?

Jag vet inte varför jag är som jag är. Men jag har en gissning. När jag väntade Ingrid var jag mycket mera odödlig än jag är nu. Och det barn jag väntade på var ännu mera odödligt än jag. Så fort vi ville det blev jag gravid. Och det fanns inte på kartan att något kunde gå fel. Det år som har gått har gett mig nya erfarenheter och perspektiv och det nya livet känns därför mycket mera osannolikt och förundransvärt. (Och då är jag mycket medveten om att många, många får möta betydligt mera dödlighet än vi, betydligt mera väntan och betydligt tyngre erfarenheter och perspektiv.) Men med mina mått mätt har det här räckt till för att jag nu ska vakna och känna mig sant välsignad varje dag. Tänk att just vi fick ännu en chans till. Tänk.

Vi fortsätter den nya serien ytterst dåliga fotografier på en gravid mage med bildbevis från mitten av vecka 18.

Och så fick jag vara med om ett vardagsunder. Tack! Och så fick jag se ett avsnitt How I med min Fredrik. Och så fick jag skicka några sms med en saknad, älskad bästa vän. Och så kändes det plötsligt som om dygnet fick flera timmar eller åtminstone som om jag inte måste fylla dem med lika mycket.

Det var någon som sa något om graviditeter och föränderligt humör… Vem? Jag?

Att Fredriks stress påverkar mig mera än min egen måste väl ändå vara något slags tecken på att vi verkligen delar det här jordelivet? (Ja, jag försöker febrilt hitta positiva faktorer i tillvaron trots att det under de senaste veckorna känts som om vi konstant lever på gränsen.)

Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur vi hamnade här. Vi har analyserat situationen och försökt identifiera alla tänkbara orsaker till att maj 2012 blir som den blir. För att förhoppningsvis kunna undvika det här i framtiden.

Och nu just märks det mera än någonsin att våra jobb går i omlott. Att jag jobbar mycket dagtid måndag-fredag och Fredrik mycket helger och kvällar och för tillfället ganska mycket utöver det också.

På torsdag får jag ta paus från det här och andas. Då ska jag dra så djupa andetag att de bär mig många dagar (helst veckor) framåt.

Istället för att sjukskriva sig gör de två allergikerna något riktigt drastiskt den här tisdagen; går på finskspråkig musiklekskola. Ja. Får se vad Ingrid tycker om det. Får se om hon hellre stannar på utsidan med Fredrik. Spännande tider.

Jag älskar egentligen våren. Vem gör nu inte? Men hemska saker vad jag kan hata pollenallergi. Mina ögon kliar så mycket att de snart faller av och jag kan inte låta bli att klia tillbaka fast jag är vuxen numera och vet att det inte hjälper utan bara lindrar för stunden och snarare gör det värre. Min näsa rinner. Rinner. Jag nyser varannan minut. Jag nyttjar kolossala mängder näsdukar och snyter mig däremellan i allt annat som det går att snyta sig i.

Och då har jag det lättast i vår familj. Fredrik och Ingrid borde sjukskrivas. Ja, som jag kan hata pollenallergi. Definitivt en konsekvens av syndafallet.