Prästdottern var som sagt på tre konfirmationskalas igår. Hemma igen åt hon och jag kvällsgröt och samtalade. Hon berättade att hon tyckte att det andra kalaset hade varit det roligaste. Jag blev lite förvånad, för på tredje kalaset fanns det faktiskt tre hundar utanför den inglasade verandan som bjöd på en av Ingrid mycket uppskattad show. Så jag frågade:

– Varför tyckte du att det andra kalaset var det roligaste?

– För att den där pojken som bodde där var så vacker. Och så gav han vatten till mig.

Hon syftade alltså på konfirmanden själv. Och visst är han på många sätt en ovanligt fin femtonåring. Men jag trodde att det skulle krävas en vuxen blick för att se det. Tydligen inte. Också en treårig blick kunde skönja det sköna.