Och så kom en onsdag som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig men helt okej i alla fall. Och den slutade ju bra. Att med vardagsrummet halvfullt med människor få dela lite liv gör alltid gott. Då de där människorna i sofforna dessutom är störtsköna blir det ganska bra.

I slutet av min och Peppes lunchdejt igår kom vi in på myten om den lyckliga horan, en myt som diskuteras på hennes blogg nu som då. Till exempel nu.

Ett argument mot att ta ställning mot prostitution är ofta att människor måste ha rätt att göra vad de själva vill med sina egna kroppar så länge ingen annan tar skada. Och i dagens samhälle som upphöjer individens frihet och rättigheter är det ett tungt argument.

Men. Tänk om vi tar skada. Tänk om du och jag och vi alla faktiskt tar skada av att leva i en värld där åtminstone en del människor anser det vara försvarbart att sälja och köpa kroppar. Tänk om det påverkar vår syn på sex på ett sätt som visst skadar oss även om vi inte inser det själva.

När jag hör en tonårsflicka säga att prostitution är ett fantastiskt jobb eftersom arbetstiderna är flexibla, timlönen god och arbetsuppgifterna bara roliga är jag beredd att tro att vi tar skada. Även om hon säger det med glimten i ögat.

Och när jag läser statistik som påvisar hur vanligt det är att tonåringar utför sexuella tjänster mot betalning tänker jag samma sak.

Vi tar alla skada. Så just det argumentet håller inte.

Idag på bussen såg jag en ung man sitta på dedär sätena som inte är konstruerade för finländare (de mittemot några andra som möjliggör eller till och med tvingar till ögonkontakt främlingar emellan). Mittemot satt ett äldre par. Mannen och paret talar inte med varandra.

Tills mannen ska stiga av. Då ler han mot det äldre paret och säger:
– Hyvää päivänjatkoa!

Och jag kände att han nog har något som de flesta av oss saknar eller verkar sakna eller låtsas sakna.

Hur vet man att man gör en riktigt god vän en tjänst? Jo, när personen säger:

– Alltså tack så jättemycket. Du vet inte hur glad och tacksam jag är!

Och man själv inte säger något artigt om att det var så lite och det gör jag så gärna utan istället säger:

– Jo, jag vet.

 

Sommarens gladaste dag tog jag den här bilden med tanke på er.

Den skulle en tid senare bli ett blogginlägg om min gladaste nyhet.

Så blev det inte. En tid senare blev istället missfallet ett faktum och mitt planerade inlägg nådde aldrig dataskärmen. Och jag tog fallet mycket hårdare än jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle vara rationell och inse att det lilla livet antagligen inte hade haft en chans. Dessutom hade jag ju redan ett barn. Men nej. Rationaliteten fick ge vika för en sorg och som fick mig att gråta nästan alla resterande sommardagar. Och stora delar av höstens dagar.

Men visst slutade jag gråta någon gång då när luften blev kylig och träden kala. Man gör ju det. Tårarna tar kanske slut. Men aldrig har jag kunnat tänka att det var bäst att det blev som det blev. Vi borde ha haft en liten till i vår familj nu. Och så måste det väl också få kännas?

Och Ingrid sov som en prins i natt på en liten madrass i sitt rum. Med farfar på en större madrass bredvid och med farmor i sängen på andra sidan.

Och när jag promenerade hem från jobbet idag mötte jag Ingrid på en trehjuling tillsammans med farmor ett par hundra meter från vårt hem. De var på promenad.

Och den bilden var så vacker: min lilla dotter tillsammans med sin farmor. Bara mitt i allt sådär en torsdagseftermiddag.

Och jag tänkte: är det så här att leva nära sina nära och kära?

Och jag kände en lockelse.

Ibland tänker jag på att vi kanske någon gång ska sälja vår lägenhet och en dålig dag kan jag sedan lägga en timme eller en eftermiddag på att fundera på hur tungt och jobbigt och besvärligt det blir sedan när den dagen kommer. Sådana stunder funderar jag på om köpbeslutet för ett och ett halvt år sedan efter moget övervägande ändå var förhastat. Väldigt lite tänkte jag just då på den försäljningsperiod som finns där någonstans i den dunkla framtiden.

Är höjden av lathet att absolut inte orka gå ner till källaren och rota fram påskpyntet? Till mitt försvar kan jag säga att jag kanske (eller rentav antagligen) hade gjort det om jag visste exakt var i det där källarförrådet påskpyntet finns, men nu är läget inte riktigt (eller ens nästan) det. Så här sitter jag nu, på påskdagskvällen, och funderar på om det fortfarande är värt att pynta. Ännu idag kan jag göra det och hävda att det är kyrkoårsmässigt korrekt att pynta först idag. Hur jag ska motivera pyntet mera imorgon vet jag faktiskt inte. Om du vet får du gärna hosta till och meddela.

Få levande växer har haft en chans hemma hos oss genom åren. Så varför försökte jag ens med påskgräs?

– Mamma, får jag se lite konstig ut på bilden?
– Okej.