Jag hittade en bild av mig själv på facebook. På bilden är iförd träningstopp, handduk och pingvinhatt. Jag står framför sextio tonåringar och min treåriga dotter står bredvid mig. Och när jag ser bilden nu kan jag inte låta bli att undra: hur kommer hon att komma ihåg det där? Det är väl inte sådant som ger barn traumatiska upplevelser och men för livet?

Hon har alltid fått vara med. Dit vi gått har vi tagit med henne. Det har varit enda sättet för oss att vara föräldrar. Många, många, många gånger har vi vetat att det enklare sättet hade varit att en av oss åkt och den andra stannat hemma med henne. Men minst lika många gånger har vi vetat att det enklare sättet för oss hade varit ett sämre sätt. Vi skulle kanske inte ha varit lika trötta, men vi skulle aldrig ha varit lika nöjda.