Ibland påminns jag om känslor och tankemönster från en svunnen tonårstid. Kommer ni ihåg hur det absolut värsta man kunde tänka sig var att gå miste om något? Att sitta hemma den där discokvällen när allt hände? Att vara febersjuk och hemma den där skoldagen när årets mest rafflande skvaller började ringla genom korridorerna? Att bara gå på wc under rasten kunde kännas besvärligt när det var som värst, för tänk om det var just precis under de minuterna som det där vardagliga samtalet blev extraordinärt?

Eller tänk om det var just precis under de minuterna som vännerna märkte att man var borta, utnyttjade läget och pratade lite skit om en. Så där som man själv var med och gjorde ganska ofta när någon annan gick miste om några dyrbara minuter.

Vad skönt livet ändå har blivit. Ibland när jag en fredags- eller lördagskväll ser en människa som är ute och springer blir jag starkt påmind om att det fanns en tid när jag tänkte en springtur en helgkväll var detsamma som att ha gett upp hela sitt liv.

Amanda 15 år. Ständigt livrädd för att gå miste om och bli utanför.