På tal om Kony… Det är intressant och lite skrämmande att vi lever i en värld där det anses vara värre att vara lite för naiv och godtrogen än lite för cynisk och hårdhjärtad.

Det här inlägget kommer inte att gå till historien som ett av min bloggkarriärs mest positiva. Men det är en lägesrapport från det som närmast kan kallas sjukstugan.

Jag är kanske den som lider mest för tillfället då jag fortfarande är däckad av en ytterst besvärande trötthet. Natten var verkligen inte nådig. Och att få ihop morgondagen med äran i behåll har varit något som närmast liknar ett skämt. Jag är helt slut som människa.

Ingrid mår väl. Hennes aptit har varit lagd åt det mindre hållet och jag har ogärna trugat i henne sådant hon inte spontant bett om, men i övrigt inget avvikande sedan fyra i natt. Lite lättirriterad. Men vem är nu inte det?

Berätta något roligt. Om du kan. Nästan vad som helst ter sig roligt just nu.

Det här inlägget går under kategorin föräldraskryt. Om sådant känns jobbigt för dig kan du sluta läsa nu. Eller fundera på varför det känns jobbigt.

Ingrid har under natten kastat upp sju gånger. Och inte en enda gång hamnade ens en droppe eller ett stänk (med vilken enhet mäter man spyor?) utanför ett för ändamålet helgat föremål.

Ja, det underlättade. Men hemska saker vad jag är trött. Det händer något med människor som inte sover egentligen alls före 04.30.

Ingrid kommer smygande ur sitt rum efter läggdags för att viska. Hon lovar att det är sista sista sista gången hon kommer upp ikväll.

– Mamma, jag har ont i magen. Jag har så ont i magen att jag nästan dör.

Och jag tänker att hon är överdramatisk. Men jag undrar inte alls var hon fått det.

Tills hon inte ens sju minuter senare sitter och spyr i ett fat i sitt rum. Oj, den lilla.

Och Fredrik är bortrest. Så att sådant.

Jag hann gå nästan tjugoåtta år på jorden före jag insåg att det inte kliar i alla munnar av äpplen. I en bisats råkade jag säga i ett stort sällskap:

– Ni vet sådär som det kliar när man äter äppel.

Och ingen visste. Förutom en allergiker.

Allergi brukar i allmänhet hos mig leda till allvarligare problem än lite besvärade kli så jag tog för givet att det där kliet var en sund och fullt normal konsekvens av äppelätande. Så jag har fortsatt tugga i mig äpplen ibland. Det är värt lite kli.

H. det kändes inte alls konstigt och självmedvetet att ta en bild på sig själv och ett äpple.

Det är mycket Bullerby hos oss just nu och jag tycker om det. Som liten var jag Britta ungefär lika ofta som jag var Amanda och det känns fint att se Ingrid föra traditionen vidare. Även om hon alltid helst är Lisa. (Jag minns när hon på jullovet sa strängt åt sin kusin Edith, ett halvt år äldre: ”Nej, nu vill jag vara Lisa. Jag har varit Britta hela dagen!”) Det kommer säkert att gå över. Med tiden måste hon ju inse att Britta är drömrollen i den här leken.

Jag älskar berättelserna. De är så brutalt enkla och vardagliga och okomplicerade och fantastiska. Det finns i ärlighetens namn bara en sak som retar mig med Bullerbyn och det är Lasse. Eller främst hans attityd till sig själv och kanske ännu mera alla andras attityd till honom. Hur det i alla sammanhang tas för givet att han är bäst på allt och får bestämma allt. Jag försöker andas en gång till och ta det med humor och det fungerar ändå förvånansvärt ofta. Försöker placera Lasse i sin kontext som äldsta son i bondgården i mitten. Och det hjälper mig.

Men jag älskar som sagt det allra mesta. Farfar, långsamheten, påsk- och julförberedelserna, Olles kärlek till Kerstin och kanske allra mest: Olles pappas kärlek till Olle när han ordnar så att den olyckliga skomakarhunden Svipp får bli en lycklig Bullerbyhund.

Jag har aldrig förstått mig på uttrycket små barn och små bekymmer och stora barn och stora bekymmer. Nu är ju mitt perspektiv kort och jag inser att jag bäddar för spydiga kommentarer om att jag kan återkomma när jag har barn som skriver studenten. Men också en människa med begränsat perspektiv får tycka. Och enligt alla konstens regler borde väl regeln i så fall också lyda mindre barn mindre bekymmer och det kan jag ju uttala mig om. För Ingrid har varit mindre än nu.

Men aldrig har väl bekymren varit så små som de är nu. Och det här säger jag rakryggat dagen efter en natt då vi vakat med en mörtpigg dotter mellan 03.34 och 05.51. Vår tillvaro är en dröm.

Idag har hon varit på jobbet med mig mellan halv elva och halv tre medan jag läste elevtexter. Sedan hade vi den mest harmoniska och mysiga handlingstur en människa kan drömma om. Och nu äter vi rågbröd framför Alla vi barn i Bullerbyn och på något plan känner jag att tillvaron alltid är angenäm med en människa som förstår att uppskatta en bra film.

Jag har någon bestämt mig för att det är under min värdighet att påverkas negativt av väder. Den bestämmelsen utmanades verkligen när jag tittade ut genom fönstret i morse. Vad händer?

Ikväll får jag somna till ljudet av tonåriga flickröster i rummet bredvid. Där ska två av mina favoriter sova i natt, på varsin soffa trots att den ena är väldigt kort. Soffan alltså. Fem av de andra favoriterna har åkt hem till natten och den sjätte blir snart hämtad av sin pappa.

Jag kände mig sådär fruktansvärt fredagstrött före de skulle komma ikväll. Och jag känner mig trött också nu när jag får ta natt med gott samvete. Trött, men rik. Allra mest rik. För att de vill finnas i mitt liv, för att jag får finnas i deras och för att jag får tro att det spelar roll och har betydelse.

Det finns väl egentligen bara två sätt att leva; som om allt spelar roll eller som om ingenting spelar roll. Jag har valt det där första. Och aldrig ångrat det.