Och så kom dagen då Ingrid flyttade hemifrån. Flytten gick i och för sig inte längre än till det egna rummet, men i alla fall.

Speciellt tyst är det ändå inte på hemmaplan trots att vi är bara två vuxna kvar. Minst varannan minut höjer den utflugna fågeln sin röst för att kommunicera sitt missnöje med den nya boplatsen. Det är ensamt och tyst och hon har ingenting att göra. När hon inte ropar ut sin saknad efter oss skriver hon brev där hon berättar om sin kärlek. Men det hjälps inte, konstaterar hon nyktert mellan varven. Hon kan komma hem igen först imorgon.

Om det här ropandet fortsätter hoppas jag innerligt att hon ångrar sig och kommer hem igen om en kvart. Dessutom skriver hon oss ur huset. Miljön gråter över hennes pappersbruk.