Av alla intressanta och tankeväckande texter jag läst idag (vilket faktiskt är ganska många såhär i studentexamenstider) så är pappersversionen av den här nog den mest inspirerande och utmanande. Jag ÄLSKAR när folk gör bra saker. Ja, älskar.

Jag tycker också om när folk vågar berätta om det goda de gör. Att de sväljer rädslan för att verka vilja skryta med sina prestationer och att de inte heller fruktar motargumenten som ofta går ut på att man ändå inte gör tillräckligt och att man därför lika gärna kan ge upp.

Nej, förstås gör vi inte tillräckligt. Ingen av oss gör väl det. Alla av oss hoppas väl att vi ska göra mera om fem år och tjugo år när vi blivit lite mera det vi vill vara. Men det förminskar ju inte alls det goda vi redan gör. Tvärtom. Det visar vart vi är på väg och att vi är det.