Det här inlägget kommer inte att gå till historien som ett av min bloggkarriärs mest positiva. Men det är en lägesrapport från det som närmast kan kallas sjukstugan.
Jag är kanske den som lider mest för tillfället då jag fortfarande är däckad av en ytterst besvärande trötthet. Natten var verkligen inte nådig. Och att få ihop morgondagen med äran i behåll har varit något som närmast liknar ett skämt. Jag är helt slut som människa.
Ingrid mår väl. Hennes aptit har varit lagd åt det mindre hållet och jag har ogärna trugat i henne sådant hon inte spontant bett om, men i övrigt inget avvikande sedan fyra i natt. Lite lättirriterad. Men vem är nu inte det?
Berätta något roligt. Om du kan. Nästan vad som helst ter sig roligt just nu.
Nästan för lycklig 
Har tyvärr inget roligt att komma med iom att jag själv lider med ett sjukt barn som bäst. Sku ändå jättegärna ge dig en kram om det gick. Och saknar dig. Men det visste du ju.
Åh, tack för den kramen! Det gick tydligen att ge kramen såhär. Åtminstone känner jag mig lite varmare och mindre ödslig än för en stund sedan. Tack! Jag saknar dig också. Är du någonsin på väg hit igen?
Senast du och Inksi var hos oss filmade jag en snutt av barnen när de hoppade och lekte i soffan (kanske var det då när du hade slocknat i den andra ändan av soffan, ni hade ju stigit upp före sex den morgonen 😉 Hur som haver, barnen är jättesöta tillsammans på den där filmsnutten, såklart. Filmen börjar med att Ingrid uppmanar en hostande Matheo att hosta i armvecket. ”Hördu, gör så här.” Så sött.
Vid ett tillfälle blir dock Ingrid och Adrian lite osams. Mitt i en lek börjar de tjafsa om hur man böjer ordet giraff.
– Så där gör int giraffer.
– Nä, så här – giraffar.
– Giraffer! Giraffer ska det vara.
– Giraffar!!
Det var lite roligt tycker jag.
Fantastiskt. Vilka fina barn vi har! Och vad jag saknar er plötsligt, er alla fyra. Ni är ju guld varenda en. Mitt modersmålslärarhjärta fruktar att det är mitt barn som hävdar att det heter giraffar. Hon tar sig vissa friheter med pluralböjningar ibland och har en envishet som heter duga. Hon får ofta också för sig att sångtexter inte alls går som de går utan på något annat skumt sätt och hävdar i sten att hennes helt felaktiga version är den enda rätta.