Det är mycket Bullerby hos oss just nu och jag tycker om det. Som liten var jag Britta ungefär lika ofta som jag var Amanda och det känns fint att se Ingrid föra traditionen vidare. Även om hon alltid helst är Lisa. (Jag minns när hon på jullovet sa strängt åt sin kusin Edith, ett halvt år äldre: ”Nej, nu vill jag vara Lisa. Jag har varit Britta hela dagen!”) Det kommer säkert att gå över. Med tiden måste hon ju inse att Britta är drömrollen i den här leken.
Jag älskar berättelserna. De är så brutalt enkla och vardagliga och okomplicerade och fantastiska. Det finns i ärlighetens namn bara en sak som retar mig med Bullerbyn och det är Lasse. Eller främst hans attityd till sig själv och kanske ännu mera alla andras attityd till honom. Hur det i alla sammanhang tas för givet att han är bäst på allt och får bestämma allt. Jag försöker andas en gång till och ta det med humor och det fungerar ändå förvånansvärt ofta. Försöker placera Lasse i sin kontext som äldsta son i bondgården i mitten. Och det hjälper mig.
Men jag älskar som sagt det allra mesta. Farfar, långsamheten, påsk- och julförberedelserna, Olles kärlek till Kerstin och kanske allra mest: Olles pappas kärlek till Olle när han ordnar så att den olyckliga skomakarhunden Svipp får bli en lycklig Bullerbyhund.
Nästan för lycklig 
Här är en till som älskar Bullerbyn och dess invånare. Kanske mest av alla Lindgrens skapelser.
Själv älskar jag nog i grund och botten Madicken ännu mera. Men Bullerbyn är på alla sätt fantastiskt. Har Adrian upptäckt?
Kan du alls tänka att det är en förmildrande omständighet att karaktären Lasse är inspirerad av Astrid Lindgrens storebror?
Jag håller dock med dig om att han är lätt provocerande ibland, speciellt att han säger att Kerstin är två och ett halvt år och bara en halv människa. Å andra sidan tror jag att de flesta storasyskon är just sådär enerverande: de vet mest och kan mest och tar självklart på sig ledartröjan i alla sammanhang.
Å ena sidan (igen – du märker att ämnet engagerar) så är en annan förmildrande omständighet att den som spelar Lasse i Bullerbyfilmerna har ett så smittande skratt.
Jo, du har helt rätt i att det där skrattet gör det allra mesta förlåtet. Och sedan tycker jag det är lite rörande att han inte fick börja i skolan när han borde. Fröken sa att han skulle stanna hemma och leka ett år till och bli skolmogen. Konstigt hur hans tecken på svaghet mjukar upp min hårdhet.