Ikväll får jag somna till ljudet av tonåriga flickröster i rummet bredvid. Där ska två av mina favoriter sova i natt, på varsin soffa trots att den ena är väldigt kort. Soffan alltså. Fem av de andra favoriterna har åkt hem till natten och den sjätte blir snart hämtad av sin pappa.

Jag kände mig sådär fruktansvärt fredagstrött före de skulle komma ikväll. Och jag känner mig trött också nu när jag får ta natt med gott samvete. Trött, men rik. Allra mest rik. För att de vill finnas i mitt liv, för att jag får finnas i deras och för att jag får tro att det spelar roll och har betydelse.

Det finns väl egentligen bara två sätt att leva; som om allt spelar roll eller som om ingenting spelar roll. Jag har valt det där första. Och aldrig ångrat det.