Basse efterlyser i Malins kommentarsfält någon som satt sin under tvååring på dagis och INTE haft ångest av det.
Jag har. Faktiskt. Helt utan ångest lät jag Ingrid börja på dagis när hon var ett år två månader och en vecka. Och jag skriver mycket medvetet jag här och inte vi, eftersom det kan hända att mannen i huset hade någonting som liknande ångest ibland.
Ingrid mådde bra. Jag mådde bra. Fredrik mådde bra. Dagis var det absolut bästa alternativet för vår familj just då. Så varför skulle jag ha ångest?
Och vet ni vad? Om jag hade haft minsta lilla antydan till ångest skulle jag ha avslutat dagiskarriären där och då eller åtminstone tagit en enormt lång paus. Hellre lever jag faktiskt på makaroner och havregrynsgröt än fattar beslut som jag tror att påverkar min dotter negativt.
Nästan för lycklig 
Tack
Amen.
Kloka kvinna. Det är ju inte svårare än så där. Vi ses i morgon.
även jag hör till den skaran utan ångest, min känsla var mera befriande än ångestladdad. Men nu på senare dar, när killen blivit äldre så har jag ibland fått känna på en gnutta angst, speciellt vid lämnande om lillen varit ledsen. Trots angst känslan vet jag att vi valt rätt, även det är befriande i positiv bemärkelse.
och jag gillar hur du framför dina tankar i detta inlägg. Du satte ord på de tankar jag känt så länge, så tack.
Jag hade inte heller ångest över att dottern började på dagis då hon avr 1 år 4 mån. Jag tyckte det var befriande, och jag tror att hon också tyckte det. Jag märkte nämligen i ett skede att vi höll på att bli trötta på varann – hon och jag. Att vara tillsammans med sitt barn är ju bland det finaste som finns, men jag tror att även barn (främst kanske mitt barn) behöver paus från sina föräldrar ibland. Och efter att ha levt i 1 år och 4 mån 24/7 tillsammans med dottern (min man är sjöman och borta långa perioder så det är ofta bara hon och jag) så var det bra för oss att hon fick börja på dagis och få en paus från mamma. Och tilläggas bör ju att skulle jag ha märkt att hon inte skulle ha trivts, eller inte velat vara där, så skulle jag nog också ha avslutat dagiskarriären!
Bra blogg förresten! 🙂