Någon gång före jag blev förälder trodde jag att alla barn alltid helst av allt vill vara utomhus. Sedan lärde jag känna mitt eget barn, en riktig innekatt som skyr utomhusvistelser som pesten. Om hon får välja är valet så enkelt att vi inte ens kan tala om val.

Jag trodde också att alla barn helst av allt somnar tidigt på kvällarna och vaknar tidigt på morgnarna. Nu vet jag inte längre. I ett års tid har vi lagt Ingrid halv åtta nästan varenda kväll och i ett års tid har hon nästan aldrig somnat före nio-halv tio. Då igen sover hon gärna till åtta-halv nio på morgnarna och det passar faktiskt oss hur bra som helst. Två morgnar i rad har hon sovit till halv tio. Två helgmorgnar i rad. Jag klagar inte. Just nu. Ibland klagar jag när hon inte somnat ännu klockan tio, men just nu fungerar systemet hur bra som helst.