Jag ser ett samband mellan de tankar som sysselsatt min hjärna de senaste dagarna. En man i simshorts skulle knappast väcka ens hälften eller närapå lika många reaktioner som den unga kvinnan i sin bikini. Och hur många av oss har hört talas om det konstant dåliga pappsamvetet?

Det är som om ett missnöje med det egna utseendet, det egna jaget och den egna föräldrarollen är något typiskt kvinnligt. Eller?

Jag vägrar acceptera att det skulle vara så. Att jordens halva befolkning skulle vara skapad och konstruerad med ett ständigt missnöje, med en ständig otillräcklighetskänsla. Jag vägrar tro att det är något som vi kvinnor ska känna.

Så många gånger har jag pratat med driftiga, kloka, vackra och godhjärtade kvinnor som inte tyckt om sig själva och som ryckt på axlarna och sagt något i stil med att ”ja, men alla känner ju så”. Mitt hjärta går sönder. Jo, många känner så. Men det betyder ju inte att vi ska känna så. Att vi måste känna så för att vi är kvinnor.

Jag undrar hur fantastiskt mycket bättre den här världen skulle vara om vi slutade acceptera missnöjet som en del av vår personlighet eller som en del av vår kvinnlighet och istället ägnade tid och energi åt att avslöja den här obehagliga lögnen, uppmuntra varandra och hjälpa yngre och ännu inte lika missnöjda kvinnor att falla i samma gropar som vi sprattlar i.

Jag bara undrar.