Det här tänkvärda inlägget av Eva Frantz fick mig att fundera på en sak: det dåliga mammasamvetet. Ni vet, det där som de flesta säger att kommer på köpet när man blir mamma. Det där som jag egentligen aldrig någonsin har haft och har noll intresse av att skaffa. Det kom inte med mitt paket och jag vill inte veta var ni har köpt ert. Jag fortsätter gärna leva utan det.
När jag träffade Ingrid första gången kände jag tre saker:
1. Extremt stark trötthet.
2. Extremt stark förvåning (vi trodde verkligen att vi skulle få en pojke).
3. Extremt stark övertygelse om att jag var den absolut bästa tänkbara mamma för just den här varelse.
Det där tredje har jag fortsatt känna. Varenda dag i tre och ett halvt års tid. Jag vet att jag inte alltid fattar de bästa besluten. Jag vet att jag inte alltid räcker till. Jag vet att det finns mammor som är bättre på en del saker än jag är. Det finns säkert mammor som är bättre på det mesta, kanske till och med allt. Men när jag ser Ingrid i ögonen och när hon ser mig i ögonen så bara vet jag det lika starkt som första gången jag såg henne; just jag är bäst för just henne. Det kan ingenting ändra på.
Jag har inte dåligt samvete för att jag inte är perfekt. Inte inför Fredrik för att jag inte är den perfekta frun. Inte inför mina elever för att jag inte är den perfekta läraren. Och inte heller inför Ingrid för att jag inte är den perfekta mamman. Jag älskar henne mera än jag trodde att jag kunde älska. Och jag tror, kanske något naivt, att den kärleken räcker ganska långt. Att den räcker längre än alla de misstag jag gör. Så jag har svårt att få in det här med det konstant dåliga samvetet.
Jag har tydligen missat något. Men jag vet faktiskt inte om jag vill veta vad.
Nästan för lycklig 
Jag känner också att jag duger sådan som jag är fast jag inte alls är någon perfekt mamma. Det är ganska skönt att man inte behöver känna dåligt samvete hela tiden!
Jag är helt övertygad om att du duger. Att du mer än duger. Och att vi nog gör det allihopa. Och att vi väldigt sällan duger mera för att vi går omkring och känner oss otillräckliga.
Amanda du är så klok och beundransvärd.
Tack, Peppe! Och detsamma. Så starkt detsamma.
Vad skönt att du kan känna så!
Det är faktiskt en stor gåva. Som jag är väldigt tacksam för. Och jag bara vägrar börjar leta efter något annat.
Jag trodde att jag skulle känna som du angående punkt nummer 3 och blev extremt överraskad av den överväldigande osäkerhet som bara vällde in över mig när min lilla, underbara dotter kom till världen. Ursäkta om jag tjatar, men jag skulle verkligen vara nyfiken på en bok om moderskap/föräldraskap av dig! 🙂
Jag har efteråt tänkt att jag säkert var alldeles för trött för att kunna känna osäkerhet så jag bara gick direkt på det mera rationella; att jag förstås kommer att klara det här. Att vi förstås kommer att vara perfekta för varandra.
Hoppas du får leva ett mammaliv i självklarhet nu i efterhand.
Att du tjatar kommer kanske att resultera i något gott någon dag. Jag blir glad varje gång du tjatar! =)
Jag blir väl mamma här om ca två månader och jag hoppas jag inte får en leverans av dåligt mammasamvete tillsammans med barnet. Tyvärr är jag en sån, som ofta nervärderar mig själv, men hoppas den sidan av mig försvinner exempelvis i och med (vad jag hört fruktansvärda) smärtan vid förlossningen.
Jag tänker också hoppas för dig! Jag ser det nog som en gåva, det faktum att jag verkar vara nästan oemottaglig för det där välkända dåliga samvetet. Men samtidigt tror jag också att man själv kan påverka situationen åtminstone lite grann åt ett bättre håll. Tänk goda tankar. Tänk att din kärlek räcker. Tänk att varenda människa du någonsin träffat har blivit älskad och fostrad och vägledd av bristfälliga människor som gjort många dåliga val och ofta inte räckt till. Men att de flesta ju ändå har blivit balanserade välmående människor. Ingen kan vara en perfekt förälder. Men alla kan vara den bästa för sitt eget barn. Det kommer du också att kunna vara, Jenny!
Klokt skrivet! Tänker ta dina ord som färdkost på resan i den förunderliga föräldravärlden 🙂
Jaa, vad skönt att läsa! Jag har funderat några gånger på det där mammasamvetet som det pratas om och tänkt att det inte kan vara något måste som man okontrollerat sitter fast i. Att man borde kunna välja bort det.
Vilken gåva du har Amanda, både att skriva och att du aldrig har kännt dåligt mammasamvete. Jag tror fullt och fast att jag är den bästa mamman för mina barn, slipper ändå inte mammasamvetet i vissa situationer, tyvärr. Men när det händer brukar jag förtrösta (gammaldags ord, men jag gillar det), på att Gud är den bästa föräldern, och Han finns alltid där för mina barn, också sen när jag måste släppa taget.