Läggdags var för nästan två timmar sedan och kvinnan i mitt liv är fortfarande i högform. Hon sjunger visor och leker rollekar. Jo, det är irriterande. Förstås. Men vi har ju pratat om det här förut. Ni vet att vi inte tycker att problemet är tillräckligt stort för att vi ska orka ställa till med strid och krig. Men jo, det är irriterade.

Men ibland får det där rastlösa kvällsbeteendet en förklaring. Ikväll är ibland. Den lilla människan kommer ut ur sitt rum efter de där två timmarna, snyftande.

– Mamma? Mamma, jag måste säga något till dig. Titta!

Och i handen har hon ett av hushållets kanske 1237 memorykort. Och på baksidan av kortet har det (med Ingrids egna ord) ”blivit ritat”. Med en lila färgpenna.

– Men vännen, är det du som har ritat?

– Jo! Förlåt, mamma!

Och nu sprutar tårarna.

Och det kan hända att jag aldrig fått en så krampaktig kram som den jag fick efter kvällens stora bekännelse.

Och det kan hända att hon aldrig kommit så snabbt till ro. Från 100 till 0 på någon enstaka minut.

O, detta samvete.