Det där inlägget för några dagar sedan om att jag knappt vet vad sunkighet är mera… Det var kanske att be om det. Om jag skulle ha en pessimistisk och bitter inställning till livet skulle jag tänka just så.

Men nu har jag ju inte det.

Så istället ska jag försöka skratta åt det faktum att Fredrik är bortrest och Ingrid har blåskatarr och jag har jobb. Jag ska försöka se charmen i att vi i det här fruktansvärda vädret (som får till och med mig att ifrågasätta valet av hemland) besökt sjukskötare och läkare och apotek och laboratoriet till och med två gånger.

Och jag behöver inte ens låtsas. Jag kan skratta och jag kan se charm nu när jag har fixat allt på jobbet för att kunna vara hemma två dagar och nu när Ingrids värsta åkomma är att hon inte får vistas utomhus. Det är det ganska lätt att skratta åt de där tuffa förmiddagstimmarna.