Resten av bloggvärlden tog sovmorgon på grund av galafest. Jag tog sovmorgon på grund av Ingrids förkylning som höll hela husfolket vaket mellan 3.20 och 5.35.

Ni vet hur man brukar säga att det är bättre att känna sig ensam ensam än att känna sig ensam tillsammans. För tillfället upplever jag ett smakprov på det där andra.

– Det måste vara straff! Det måste vara straff! ropar Fredrik väldigt argt och ganska högt för sig själv i vardagsrumssoffan och i min totala oförmåga att förstå eller leva mig in känner jag mig… lite ensam.

Jag har hål på strumpbyxorna och det stör varken mig eller någon annan. Jag har yllesockor på fötterna istället för klackar som jag ändå inte kan bära med värdighet. Jag får äta ugnsäppelglass direkt ur förpackningen.

Och ändå finns det gener i min kropp som hellre skulle vara på Korjaamo.

Här är vi fortfarande i London hösten 2008. Ingrid tillsammans med min bästa vän som jag anser att på just den här bilden är väldigt lik en viss FST5-profil. Gissning?

Här har Ingrid gjort sitt första av redan hittills ganska många engelska pubbesök. Jag gillar pubkulturer där ingen tittar konstigt om en bebis på tre månader är med.

Här gudstjänstar vi i London tillsammans med Ingrids trolovade och hans helt underbara mamma. I någon mån är de alltid saknade.

Här är ett minne från den där långa, svåra tiden när Ingrids hud betedde sig orimligt.

Här blir jag och Fredrik gudföräldrar till en liten pojke som redan hunnit bli ganska stor.

Här har Ingrid blivit mogen nog för barnstol vid bordet. Och plötsligt var humöret stabilare och alla gladare. Hurra för positiv utveckling!

Här äter Ingrid majsbåge. Det var ett av de få livsmedel hon faktiskt kunde äta.

Här är jag och samma bästis i Stockholm. December 2008.

Fortfarande december 2008 och gudstjänst med goda pastor Andrew.

Här skickar vi en bild på oss och snö till vårt fadderbarn Emmanuel i Kenya. Numera har vi ett annat fadderbarn med samma namn som finns mycket närmare.

Och så här tror och/eller hoppas jag att priserna delas ut ikväll.

Årets blogg: Malenami

Årets snyggaste blogg: Lundagård

Årets roligaste blogg: Anne Hietanen

Årets nykomling: Det är baksidan som räknas

Årets bäst skrivna blogg: En gul apelsin

Årets mest originella: Nabaz partyblogg

Årets mest inspirerande blogg: Hannas virrvarr

Jag tror på åtminstone tre rätt. Vi får se. Det blir spännande.

Tack vare era uppmuntrande ord har jag bejakat mitt verkliga hårjag och sett ut så här en dryg vecka:

Jag är trött och utarbetad och förkyld men ville ändå angående till exempel det här säga att det för mig är något av det självklaraste som finns att alla människor är förebilder. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man. Eller om du är en offentlig person som får mediautrymme eller en människa som nästan ingen känner till. Alla är någons förebild. (Nästan) ingen har bett om att få bli det men det kommer liksom på köpet när man blir människa.

Lika självklart är det för mig att ingen människa är perfekt eller skyldig att ens försöka vara det. Men förebildsansvaret kommer ingen av oss undan.