Jag har ju aldrig varit någon finsmakare när det kommer till musik och det slutade jag skämmas över för länge sedan. Jag tycker om sådan musik som påminner mig om människor jag tycker om eller om händelser som av en eller annan orsak betytt mycket för mig. Musik som jag kopplar ihop med dem eller det som gjort mig till den jag är.
Och när jag tänker på sådana låtar så är det omöjligt att nämna bara en. Jag tar mig friheten att spåra ur lite och nämna flera.
The Call med Backstreet boys
Babe med Take that
In Christ alone med vem som helst
Det är över nu med Gyllene tider
Nästan alla låtar av och/eller med Magnus Uggla
Giv mig ej glans
Om förklaring önskas kan förklaring krävas och ges.
Nästan för lycklig 
Giv mig ej glans kan man ju bara inte sjunga med i. Den är så vacker att jag får något tjockt i halsen varje gång. Och samma gäller nog ganska många av julpsalmerna, och Den blomstertid nu kommer, och I denna ljuva sommartid. Med åren blir det bara fler.
Jag har exakt samma erfarenhet; att tårarna rinner lättare ju äldre man blir. Jag vågar inte ens tänka på hur jag kommer att bete mig när jag är sextio. Undrar vad det beror på.