Jag går omkring med en kanske lite fånig tro på att jag kan lära mig något av alla människor jag möter och därmed tror jag också att det finns något jag beundrar hos alla människor jag möter. Jag vet att det låter som en kliché, men det kan faktiskt finnas mycket sanning också i det vi tycker att låter lite banalt. Saker och ting behöver inte vara komplicerade för att vara viktiga och sanna. Tvärtom blir jag mera och mera övertygad om att det största i livet är det som låter enkelt men som är sjukt svårt att leva efter.

Nåja, efter den filosofiska och kanske helt obegripliga utsvävningen väljer jag att berätta att jag beundrar min mamma ännu mer än jag beundrar mannen på gatan. Mycket av det jag är och kan och vet och tror och tänker beror på henne. Varje gång någon säger att jag påminner om henne (vare sig det handlar om inre eller yttre egenskaper) blir jag lite till mig. Att ha en mamma som min är guld.