Och så börjar min bloggkalender med ungefär exakt samma grej som förra listan gjorde. Må det inte vara ett dåligt tecken. Här är mina tankar om vem jag var i slutet av november förra året. Och här är mina tankar om vem jag är idag, i jämförelse med då.

Jag är fortfarande mamma och tycker fortfarande att den biten av mitt liv blir bara bättre. Fortsätter det så här? I så fall kommer jag att vara odrägligt tillfreds senast i slutet av det här årtiondet.

Jag har varit fru i 7,5 år nu. Ganska länge. Och den här mannen… Det vi har är dels den finaste gåva jag fått och dels den smartaste investering jag har gjort. Så länge vi har oss har vi allt.

Jag har behövt mina vänner mera i år än året innan. Och de har funnits här. Förstås. Jag är inte det minsta förvånad och det beror inte på att jag är så fantastisk utan för att de är det.

Jag tycker ännu mera om mina systrar än jag gjorde förra året. Det är tydligen möjligt.

Jag tycker fortfarande så mycket om mitt jobb att det är nästan pinsamt. Jag trodde faktiskt inte att man kunde trivas så här bra med ett jobb, att man ännu efter två och ett halvt år är förundrad över det faktum att jobbet är ens eget. Ja, numera är det ju till och med det. Mitt eget.

Jag är egentligen också nu en sådan som springer, men i praktiken har jag varit förkyld i flera veckor nu och har haft en lång paus. För ett år sedan hade jag välkomnat en ofrivillig paus, nu känns den tråkig. Där har skett en utveckling.

Jag är prästfru också idag. Och jag har tänkt ovanligt mycket på det på sistone.

Jag bor fortsättningsvis i Helsingfors och gör som jag gör med allt annat i det här livet: fokuserar på det positiva. Jag njuter mycket av anonymiteten som finns här och möjligheten till bio mitt på dagen.

Jag njuter fortfarande av att få uttrycka mig. Och jag tycker fortfarande att jag skriver ganska bra. Åtminstone vissa dagar. Får man säga så? Får man tycka så?

Jag har blivit lite mer ödmjuk inför livet och fått se lite mera av hur mörkt och hemskt det kan vara. Men jag har också fått se att vi kan bäras och bära varandra genom det mesta och det har gett mig ett ännu större hopp som känns ännu mera på riktigt än då för ett år sedan.

Och samtidigt har jag fått se mera av hur ljust och gott det kan vara. Mycket av det jag knappt vågade hoppas på för ett år sedan är verklighet nu.