Vår bil har vinterdäck. Vi hann åtgärda det före halkan kom. Jag kan äntligen andas ut. Och samtidigt som jag andas ut märker jag att utandningen blir lite mindre för varje år som går. Och så tänker jag att det i år blir sju år sedan vi den där fasansfullt hala vintermorgonen först körde i diket och sedan blev påkörda av en långtradare. Sju år sedan jag för en liten stund hann tro att allt faktiskt skulle ta slut. Och sju år sedan jag för åtminstone sju år framöver fick en mindre självklar och mera tacksam inställning till det här vi kallar liv.