– Jag tycker inte om vår familj. Jag vill ha en bättre familj, säger Ingrid sådär för att lätta upp stämningen vid frukostbordet.

Jag och Fredrik ser lite panikslaget på varandra. Den mindre chockade av oss (som vanligt Fredrik) samlar sig och tar ton.

– Hur menar du, älskling? Vi har ju en jättefin familj.

– Nej, jag vill ha en bättre familj.

– Okej. Vem har en bra familj då? undrar jag som återfått tal- och andningsförmågan och tänker att hon säkert kommer att nämna kusinernas familjer där det vimlar av barn i liknande ålder och storlek, att det säkert är nu plötsligt som hon kommer att fråga varför hon inte har några syskon.

– Nå… Mormor och morfar. De har en bra familj.

Det har de i och för sig. Men jag måste erkänna att svaret var lite otippat.

– Okej. Hur menar du då?

– Nå… De har en simbassäng.

Det har de inte. Men de har ett sommarställe vid havet, på det som kanske och antagligen är en av de finaste platser som finns i hela världen. Och Ingrid har alltså trott att ordet familj är detsamma som bostad.

En stund senare lägger hon armarna om våra halsar och säger att hon älskar oss, att vi är bäst i hela världen och att hon tycker om att vara med oss. Jag tror hon är nöjd med sin familj men att hon gärna skulle kunna simma hemma lite oftare.