Före jag blev förälder trodde jag faktiskt att en gång är ingen gång. Nu vet jag att en gång mycket väl kan vara grunden till en ny vana, både av goda och mindre goda slag. Barn vänjer sig sjukt snabbt vid vad som helst.

Det här tänkte jag på ikväll när jag och Fredrik stod med varsin av Ingrids armar i händerna och gungade hennes kropp fram och tillbaka till klassikern Gud som haver före läggdags. Den vanan kom oönskat och lite smygande och blev ett konstigt faktum typ igår.