Något både underbart och frustrerande med barn är deras totala oförmåga att begripa sig på värdsliga ting såsom brådska och tid. När vi senast körde upp till Österbotten frågade Ingrid med jämna mellanrum (kändes som varannan minut vid ett tillfälle) när vi var framme. Och redan strax förbi Tammerfors började vi använda ordet snart som svar. Och jag förstod därför att hon grät av frustration när vi tre timmar senare faktiskt var bara sju minuter från målet och vi fortfarande använde ordet snart för att beskriva den tidsrymd som låg mellan oss och målet
Snart är det jul, sa jag åt henne just när vi bläddrade i en katalog. En halv minut senare sa jag att hon snart ska få gå till sängs.
Snart och snart.
Nästan för lycklig 
När jag var liten räknade vi alltid i muminavsnitt. ”Hur länge är det kvar till lande? – Tre mumin (dvs 3 x 0,5 h = 1,5h). Hjälpte kanske lite att förstå tidsrymden 🙂
Det gjorde det säkert. Ska försöka med det. Samtidigt är ju 30 minuter med mumin inte samma sak som 30 minuter i bil. Alla vet ju att tid aldrig är relativt.
voi öde va jobbigt att vara barn! ”Nu får du fara och sova” då tänker hon säkert; jee, nu är det jul! =P
Kanske det var därför hon talade så mycket om julen idag på dagen. Kanske hon kände att den verkligen är på antågande.