Peppes bok (nästan onödigt att länka, som om ni inte skulle veta) sätter föga överraskande igång ordentliga diskussioner. Så fräscht! Och så roligt. Och så olika människor tycker och tänker. Det är nyttigt att märka att två människor som båda är intelligenta och eftertänksamma kan komma till så olika resultat.
Jag vet inte så mycket. Men jag vet att jag var hemma med Ingrid det drygt första halvåret och Fredrik ett knappt halvår efter det. Jag vet att han är den som tillbringar lite mera tid med henne på dagarna eftersom han är den som jobbar deltid. Jag vet att hon nu som treåring har två föräldrar som hon är precis lika van vid och trygg med. Jag vet att varken jag eller Fredrik känner att vi lämnar henne hos en mindre rutinerad förälder om vi åker bort för en vecka, ingen av oss sitter på resan och oroar oss för om hon får mat som hon klarar av och om hon har tillräckligt varma vantar. Jag vet att vi litar på varandra helt och hållet, litar på att den andra har tillräcklig koll. Jag vet att en krasslig Ingrid kan tröstas i två famnar. Jag vet att hon tyr sig till oss båda när hon är ledsen.
Jag vet inte om det här har att göra med det faktum att vi delade på föräldraledigheten. Men jag tänker att kanske. För när annars skulle det ha skett? När annars skulle hon ha fått lära sig att ta Fredrik lika mycket för given som hon tar mig?
För så här vägrar jag ha det, jag vägrar tro att det här är ett vettigt sätt att vara förälder: Kamratposten frågade i en undersökning vem barn pratar med när de är ledsna. 41 % vänder sig till sin mamma. 5 % vänder sig till pappa. Att jämföra med det faktum att 11 % inte vänder sig till någon. Vad är en pappa för de här barnen? Mera om undersökningen här.
Nästan för lycklig 
Eller är det så att din man var beredd att vara pappaledig just därför att han är sådan som han är? Det är lite svårt att se vilken är orsak och vilken är följd. Men det är absolut nyttigt att dela så mycket som möjligt. Jag tycker också att det är jätteskönt att jag inte behöver oroa mig för barnen om jag är t.ex. 8 dagar på ett skribaläger. Jag vet att min man sköter dem åtminsotne lika bra som jag gör. Trots det är det så att alla våra barn berättar om sina sorger till mig och inte till honom. Jag tror att det handlar mer om personligheter än tiden som man har vistats med dem.
Du har säkert en poäng där. Samtidigt känner jag väldigt många mycket fina pappor som aldrig riktig har något självförtroende som föräldrar. Som går omkring och känner sig lite osäkra, som barnvakter som inte riktigt förtjänar det förtroende de fått. Och det är tråkigt.
Skönt att du också får ha en man som tar hand om barnen lika bra som du! Det är ju en gåva åt er båda två. Och åt era barn!
Ja, det är sant! Om man har varit för lite med sina barn, kan det går så där. Man behöver absolut sådan tid att man är ensam med barnen. Några mammor är också sådana att de inte litar på sina män. Då är det dumt att klaga på att man måste göra allt själv både gällande barnen och hemmet.
Det sista stämmer precis. Om båda ska bära ansvaret ska båda bestämma spelreglerna. Då fungerar det inte att den ena skapar system som man sedan kräver att den andra efterföljer till punkt och pricka. Tvåsamhet kräver alltid att man gör avkall ibland, också ett tvåsamt föräldraskap fungerar så.
Men vetdu just sådär är det hos oss också, våra barn tyr sig exakt lika mycket till båda föräldrarna, och vi är exakt lika bra att ta hand om barnen båda två. Det fastän vi inte delat på föräldraledigheten utan jag har som mamma spenderat många många fler timmar ensam med barnen än vad min man har. Det kan också bara vara frågan om hur mycket föräldrarna litar på varandra och hur de är med barnen. Jag har personligen svårt att tro att detdär att barnen har fått lära sig att ta båda föräldrarna lika mycket för given har med lika delning av tiden spenderat med dem att göra, det är bara frågan om hur föräldrarna är mot barnen då de är på plats, samt hur de är mot varandra!
Tack för din kommentar. Du har förstås helt rätt. Och delad föräldraledighet ska ju inte vara något självändamål. Men jag tror att många pappor behöver få ansvaret ensamma för att lita tillräckligt mycket på sig själva. Och jag tror att många mammor behöver släppa ifrån sig ansvaret för att lita tillräckligt mycket på papporna. Därför tror jag att delad föräldraledighet kan vara en del av lösningen för många och hela lösningen för en del. Jag ser dessutom ingen nackdel med delad föräldraledighet och tänker att det inte kan skada. Säg gärna emot!
Jag säger absolut inte emot! Jag tror att det är exakt så som du skriver, att det nog är en jättebra lösning med delad föräldraledighet av de orsakerna du beskriver. Men jag tror att man också kan komma fram till samma även utan delningen. Men det kräver att man aktivt funderar på det från början. Egentligen tror jag sådär generellt att ansvaret ligger stort speciellt på mammorna, att mammorna måste lita på att papporna klarar av allt precis lika bra som de och också uppmuntra dem. Detta hade jag i bakhuvudet från dag 1 som nybliven mamma, man måste helt enkelt låta pappan få ansvaret också, fast hormonerna ibland sade att man ville ta hand om sin baby till110 %. Inget barn har ju mig veterligen tagit skada av att ha blöjan fel väg eller missmatchande kläder på sig, vilket är det absolut värsta som hänt hos oss då pappan haft allt ansvar. Men även om vi gjort annorlunda hittills så är jag absolut för delning av föräldraledigheten och tycker att det är jätteviktigt att papporna också får vara hemma med barnen då mammorna tex jobbar. Så kommer vi också att göra när jag väljer att gå tillbaka till jobbet, det jag inte ännu vet är om det är när den kommande babyn är 6, 12 eller 36 månader. Det blev långt…
Tack för en lång och tänkvärd kommentar! Det låter som om ni har hittat ett system som fungerar väldigt bra för er familj! Och stort grattis till den kommande babyn! Vilken fin familj hon eller han får komma till!